let al detta dokument, som Nlkval 1 ett visst hänseende är alltför lärorikt och upplysande om den synpunkt, hvarifrån icke blott regerande utan äfven dethroniserade dynastier och deras arftagare betrakta sin ställning, för att ej förtjena närmare påpekas. Grefven af Chambord begynner med den förklaringen, att han i åsynen af de händelser, som passerat sedan början af December, finner ett behof att å nyo vända sig till dem som hittills förblifvit och ämna förblifva trogne de grundsatser, och den princip hvilken han representerar, en princip, som ensam — enligt hans förmenande — kan återskänka åt Frankrike dess lugn, dess lycka och dess friheter,. Han vilt derföre uppriktigt utstaka för dem det uppförande de hafva att iakttaga. Den första pligten för rojalisternan, säger han härefter, ,är att icke vidtaga någon handling, nicke ingå någon förbindelse, som står i motsats emot deras politiska tro. Fast öfvertygade, att fosterlandets frälsning beror på återställandet af den legitima monarkien, böra de framför allt egna sig åt att bevara de grundsatser, hvarpå den hvilars. De böra således ej mottaga några embeten eller emolumenter som stå i strid härmed, hvilka fördelar som än kunna erbjudas dem. De böra likväl lefva bland befolkningen och förskaffa sig alltmera rätt till dess förtroende och tacksamhet. Sålunda böra de hjelpa den nuvarande regeringen i dess strid emot anarkiens och socialismens läror; och om nya kriser än en gång skulle uppstå, böra de framdeles såsom hittins visa sig såsom de mest nitiske försvararne af samhällsordningeno. Allt ger anledning förmoda, att man än en gång skall försöka att låta regeringssättet undergå en betydlig förändring. Monarkiens män böra ej sätta sig våldsamt emot detta nya experiment. Men de skola formelt och med alla fredliga medel protestera mot en förändring, som tör dem ej kan medföra annat än fatala följder, då Frankrike derigenom än en gång utsättes för katastrofer och faror, från hvilka det endast kan skyddas af den legitima monarkien. Jag upprepar,, säger den höge författaren härefter, jag upprepar hvad jag ofta sagt till ,mina vänner: Varen oomkullkasteligei edra grundsatser, men på samma gång tälmodige, lugne och alltid moderate och försonlige i r hänseende till personer. — — Låtom oss: säfven med värma och hjertlighet gå till mötes ! alla de personer af andra grundsatser, söm alla dagar närma sig till oss och lemna 058 det dyrbara biträdet af sitt nit, sin upplysning och sin fosterlandskärlek., — — — sLyckligare dagar skola uppgå för Frankrike; det är min fasta öfvertygelse., — — — Detta är hufvudsumman af grefve de Chambords manifest. Det lärer ej hafva undgått läsarens uppmärksarnhet, med hvilken from och nästan religiös hängifvenhet författaren här i första rummet lägger vigt på det orubbliga vidhållandet af den rena monarkiska principen, den principen nemligen, somm skall återskänka makten med alla dermed åtföljande herrligheter åt honom sjelf. Det torde nästan vara omöjligt att utfinna ett sätt, hvarigenom jaget, den fullkomligaste egoism, kunde uttrycka sig med mera salvelse. Det ligger ettslags mellanting emellan det komiska och det rörande uti den djupa öfvertygelse hvarmed monarkien af Guds nåde här proklamerdt sin egen fördel såsom ett. oskiljaktigt vilkor för en nations sällhet; någonting som lifligt påminner om det stolta och-högförnäma språk, som den landsflyktige Ludvig den 18:de och hans bror förde emot Napoleon, medan de flydde undan hans segrande härar. Man ser nu att hvarken det sedermera förflutna seklet af idernas framskridande eller historiens vittnesbörd burit någon frukt för deras ättling. Men om man ock sålunda till en viss grad måste respektera förvillelsen, då den talar med hela värman af en fix idd, så förändras denna känsla i betraktande af de begagnade medlen. Grefven af Chambord talar äfven om såterställandet af franska folkets friheters. Då man vet hvad folkfriheten betyder:i aden rena monarkiens, ögon, kan den slutsatsen icke uteblifva, att de begagnade fraserna utgöra delar af ett temligen-simpelt soch -plumpt taskspeleri, åsyftande hvarken mer eller mindre, än att bedraga de lättrögna bland folket. Detta är jesuiternas metod, som hafva sötman i munnen medan intoleransen lurar i hjertat, för att, om tillfälle en gång gifves, fullt taga sin revanche för det förflutna. Det-förhåller sig på samma sätt med betydelsen af uttrycken patriotism, upplysning, anarki och socialism; i munhen på den monarkiske pretendenten. Ingen är okunnig om denna betydelse i verkligheten. Upplysning och patriotism, det vill säga blind lydnad; anarki och socialism, det är hvarje bemödande att basera samhället på rättstillståndet och allmänna tänkesättets makt eller ätt söka sätta en gräng för godtycket. Huru vilja de högst uppsatte begära, att sedlighet och sanning skola blifva herrskande bland folkmassorna, då de förre i sina egna predikningar och manifester sjelfve föra lögnen på läpparna genom begagnande af granna och Halaord i en motsatt mening emot den verkliga, samt i öfrigt i sitt politiska handlingssätt icke finna sig bundna af några bland de rteglor af pligtkänsla och moral, på hvilka ensamt ett samhälles slutliga varaktighet kan grundas? 5 — Vi nämnde i går i förbigående några ord om en längre artikel, som Journal des Dåbats, egnar åt betraktelser öfver den närvarande ställningen i Tyskland, och vilja nu återkomma till en utförligare resumå deraf samt meddela våra läsare ett utdrag af hvad Debats, i slutet af sin artikel yttrar om den allmänna fredens upprätthållande. ——— TN —— 1 pr d fn UA RR PA RR AA RR ÅR rn RR