Aftonbladet – 21 maj 1852, sida 2

RAS Tä ARR FÄR NEAR TRE FE 8 TONER EES ;eine-departementets nationalgarde. Den 14 December samma är hade general Cavaigac lätit kalla mig till det hotell, som han bebodde id rue de Varennes, och i närvaro af alla ministrarnö ttrat till mig, att polisen trödde det ön bönapartiz tisk rörelse var förberedd för att begagna sig af mifinesfesten öfver flyttningen af kejsarens lik till invaidernas hotell, upphetsa fölkentusiasmen, föra Louis Vapoleon till Tuilerierna och utropa honom till kejare. General Cavaignac slöt med att begära få veta nin mening om de ätgärder, som vore att vidtaga; Jag meddelade Konöm den, öch jag yttrade slutligen ill honom: Min bästa general, jag har gifvit Louis Napoleon Bonaparte min röst för att göra honom still president, icke till kejsare. Inom få dagar skall ;han vara republikens president, men ni kan vara förvissad -tt ban icke i morgon skall intåga i Tuiplerierna, der ni upprättat mitt högqvarter., Dessa -ord uttrycka kort, men tydligt och bestämdt, mitt orubbliga beslut att ständigt förblifva hvad jag hela mitt lif varit, lagens och ordningens man. Louis Napoleon Bonaparte har ganska ofta sökt förleda mig att afvika från den rätta väg som ja för mig utstakat. För att förmå mig ätt tjena sid irelystnad har han ofta, mycket ofta, erbjudit och ätit erbjuda mig, ieke allenast marskalksvärdigheten, som Frankrike skulle sett mig bära utan att anse den oefläckad, utan en annan militärisk värdighet, som, sedan kejsaredömets fall, upphört att beherrska vär nierarki; han ville dermed förena enorma pekuniera fördelar, hvilka jag, tack vare mina enkla vanor, icke hatt nägon förtjenst af att förakta. Först mycket sent märkande att det personliga intresset icke hade nägot inflytande på mina handlingar, sökte han verka pä mig genom att siga, det han beslutat bereda tramgäng åt den monarkiska saken, för hvilken han trodde mina sympatier vara vunna. Alla dessa förförelsemedel hafva varit vanmäktiga. Jag har aldrig upphört att, säväl i befälet öfver pas riser-armeen, som i församlingen, vara beredd ätt försvara Louis Napoleons lagliga myndighet, och att motsätta mig en olaglig förlängning deraf, hvilket allt jag också yttrat i en permanens-kommissionens session efter revyen vid Satory. Det behöfs icke för er nämnas huru denna myndighet uppstätt i sin nya form, och hvilka oerhörda, väldsamma handlingar som ätföljt dess införande. Förföljelsen har icke afkylt min patriotism. Den landsflykt, som jag tillbringar i tillbakadragenhet oeh i en tystnad som ni i dag nödgar mig att bryta, har icke, i mina ögon, förändrat mina pligter mot Frankrike. Om Frankrike anfölles, så skulle jag skynda att bedja om äran att få strida för dess försvar. Den enda franska tidnin:, till hvilken jag här har tillgång, har nyss bragt till min kunskap den förordning, som bestämmer sättet för trohetsedens afläggande af alla militärer. En paragraf, uppenbart tills kommen för att tillämpas på de proskriberade generalerna, beviljar dem ett uppskof af fyra mänader. Jag behöfver icke sä länge betänka mig i en fräga som rörer pligt och heder. Jag vägrar att aflägga den ed som menedaren, som ej kunnat besticka mig, af mig fordrar. Changarnier.n I den skrifvelse till undervisningsministern, hvari Årago vägrar aflägga eden och begär sitt endtiedigande, yttrar han, sedan han med några ord vidrört olämpligheten af att fordra ed af institutets medlemmar, följande: — — — men, jag tillstär det, betänkligheter af en annan natur hafva utöfvat ett afgörande mflytande på mitt sinne. Omständig beterna gjorde mig är 1848, såsom medlem af provisoriska regeringen, till en af republikens grundläggare; i denna egenskap, och jag gör mig än i dag en ära deraf, medverkade jag till den politiska edens afskaffande. Sedermera utnämndes jag af konstituerande församlingen till exekutivkommissionens president: mina bandlingar under den tid jag innehade denna ställning, äro alltför väl kända af allmänheten för att jag skulle behöfva här upprepa dem. Ni finner, hr minister, att i betraktande af dessa minnen, mitt samvete anbefallt mig ett beslut, som observatorie direktör måhända tvekat att fatta. Jag hade alltid trott att, i enlighet med lagens föreskrifter, en astronom vid longitudsbyrän var oafsättlig. Edra förordningar hafva skingrat min villfarelse. Jag får derföre bedja er, hr minister, utsätta den dag då jag bör lemna ett etablissement, som jag tillhört i snart ett halft sekel. Detta etablissement, tack vare det beskydd det njutit af de regeringar som efterträdt bvarandra i Frankrike, tack vare isynnerhet, må det tillåtas mig att säga det, de lagstiftande församlingarnes välvilja mot mig, har uppstått ur sina ruiner och ur sitt intet, och kan för närvarande framställas för utländvingen säsom ett mönster. Jag skall icke utan djup smärta skilja mig från så mänga sköna instrumenter, till hvilkas konstruerande jag mer eller mindre direkt medverkat; jag skall icke utan lifliga bekymmer se de af mig skapade forskningsmedlen falla i illvilliga eller till och med fiendtliga händer; men mitt samvete har talat och jag mäste lyda. Jag önskar att denna omständighet, att allt, mätte ske för öppen dag; också skyndar jag att prevenera er, hr minister, det jag till de stora akademierna i Europa och Amerika, ty jag bar sedan lång tid tillbaka äran tillhöra dem, ämnar adressera ett cirkulär, som skall underrätta dem om mitt aflägsnande från ett etablissement, med hvilket mitt namn på sätt och vis blifvit identifieradt, och som för mig var ett andra fådernesland. Jag vill att man öfverallt må veta att i de motiver, som. dikterat mitt beslut, icke finnes något hvaröfver mina barn behöfver rodna. Jag är isynnerhet skyldig dessa förklaringar ät de vetenskapsmän af första rangen hvilka hedra mig med sin vänskap, åt Humboldt, ät Faraday, ät Brewster, ät Melloni m. fl. Jag vill äfven att dessa ryktbara personer icke för mycket bekymra sig öfver den väsendtliga förändring i min existens, som blir en följd af mitt beslut. Min helsa har utan tvifvel blifvit mycket blottställd i landets tjenst. Man har ieke, för att bestämma jordens form; tillbragt en del af sitt lif med att vandra från den ena bergstoppen till den andra i Spaniens vildaste trakter; i Afrikas ogästväpliga regioner; på algeriska sjöröfvarefartyg; i Maåjorkas, Rosas och Palamos fängelser, utan att deraf qvarlemnats djupa spär; men jag skall påminna mina vänner, att en matt hand ännu kan hälla en penna, och att den halfblinde alltid skall i sin omgifning finna personer angelägna att uppsamla hans ord. Sannolikt har man dock ansett det gå nog långt att på detta sätt från observatorium aflägsna en man, som är dess och Frankrikes prydnad. I en skrifvelse till Arago underrättar honom undervisningsministern, hr Fortoul, att han underställt presidenten hans afskedsansökan och att denne beslutat att för honom, Arago, göra ett undantag, så att han utan edens afläggande kan qvarstadna på sin lats. i P Emellertid bilda dessa protester af landets utmärktaste: män-en skarp kontrast emot de pågående festerna, och torde ej undgå att såsom oangenäma moln några ögonblick. åtminstone bortskymma glädjens sol för den triumferande usurpatorn. ke a Grefvens af Chambord bref är ett verkligt. manifest... Uti ingen af sina förgående skrifvelser har pretendenten fört ett så bestämdt språk. Det är ett förmligt förbud för hans anhängare att aflägga någon ed. eller lemna den-nuvarande styrelsen någon annan medverkan än den som ordningens upprätthållande och anarkiens . undertryckande ständigt fordrar afhvarje medborgare. Men ligitimisterna böra vakta sig att emottaga något of