Aftonbladet – 19 maj 1852, sida 2

— Herr Westerdahls afskedssoir i gär afton var icke särdeles talrikt besökt; det gär så till när man som hr W. i den musikaliske instrumentmakaren säger: vicke har tonen för sig,, men de närvarandes bifall var så mycket ymnigare och lifligare. Sedan hr W.: med utmärkt skicklighet bläst nägra vackra stycken för flöjt, uppträdde han i nyssnämnde musikaliska Quodlibet deri han ej blott på ett musikaliskt, men äfven verkligen genialiskt vis behand: lar väl mer än tjugu olika instrumenter från säckpipantill basfiolen, deri han under sitt spel på nyckelharpan med fötterna förträffligt härmar en liflig bondpolska, deri han i två tomma händer blåser än en vacker vals, än Lumbyes champagne-galopp, samt deri han slutligen ibland allt annat äfven visar en sällsynt uppfattning af Bellman. Det är den innerliga föreningen af ett musikaliskt och humoristiskt sinne, som gör hr W. till en så ovanlig företeelse, men jhr W. lärer, mängen annan af hans art, icke finna någon uträkning vid att dröja qvar i bufrudstaden, utan ämnar i dessa dagar begifva sig till London.