Aftonbladet – 13 maj 1852, sida 2

Inge I JAaCOpS OCH JONANNADIS AVISGINUBBRGS BLI uppgifvet att lokalen för denna inrättning är 2 5 vid Regeringsgatan, hvilket härmed rättas till Ae 25 vid samma gata. I sammanhang härmed kunna vi: upplysa att denna lokal endast är provisorisk och att den till hösten kommer att utbytas mot en bättre och rymligare. Kongliga Teatern. På Kongl. teatern uppfördes i gärafton Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna samt för första gängen Qvarnen vid lindarne, af Maillan och Cormon, musiken af Aime Maillart. Dä den första pjesen tycktes lifligast intressera publiken och då den efter flerårig Hvila (den har icke gifvits sedan Emili Högqvist firade sina triumfer säsom Siri Brahe) dessutom gafs med till större: delen ay rollbesättning, torde det vara på sin. plats att nämna ett par ord om detta svenska dramatiska verk af det krönta snille, hvars namn ännu strälar från frontespicen af;det Thalias tempel han sjelf uppbyggt. Gustaf IIT, ehvad fel han för öfrigt må hafva haft, behöfde icke hafva gjort något mera än skrifvit Siri Brahe och Johan Gyllenstjernas med dess förträffliga plananläggning och säkra karaktersteckning, dess zackra och lediga språk, dess brist på alla moderna knalleffekter, men så mycket större rikedom på scener och djup dramatisk sanning, för att tydligen be visa det han var rikligen begåfvad med det dyrbara himlalän, vi kalla snille. Säkert har Geijer rätt då ban säger sin öfvertygelse vara att detta stycke är aden bästa svenska: original-dram, som vår teater eger, och vi lyckönska verkligen kongl. teaterdirektionen till dess äterupptagande på scenen: Fru Hjortsberg utförde Siri Brahes roll på det sätt man kunde af hennes utmärkta talang förvänta. Hon emottogs vid sitt inträde med en stark appläd och in ropades efter första aktensslut.. Hr Almlöf ätergaf Johan Gyllenstjerna nästan med samma lif och värma som förr. Det är utan tvifvel ett vackert drag hos publiken att alltid applådera de vackra känslor och tankar, som yttras på scenen; men det händer understundom och kanske alltför ofta, att den konstnär, som fått på sin lott att framställa dessas motsatser, om han gör det än så mästerligt, fär hälla till godo med ringa eller intet bifall. Det blir då kritikens skyldighet att hälla honom skadeslös. Nägot dylikt inträffade i går afton då hr Svensson, för öfrigt spelande ganska bra den hederliga gammaldags trotjenaren Peder Stolpe, oupphörligen afbröts af applåder, dä hr Dahlqvist såsom Erik Göranson Tegel knappt erhöll mer än en sädan, oaktadt han icke ett ögonblick genom nägon obehörig öfverdrift bragtes ur detta iskalla lugn, som är så natursannt hos denne i de politiska ränkernas skarpa luft härdade och förtorkade varelse. Författaren har på ett mästerligt sätt tecknat denne lärde och raffinerade skurk, och hr Dahl: qvist lät ieke heller nägot drag i teckningen gå förloradt. Hans monolog i andra akten, hans förställda förtrolighet dä han vill aflocka flickorna den förmodade hemligheten samt hans stumma mimiska spel dessemellan, hvarvid man nästan ryste för den demo niska kraft, som inneslöts i den bräckliga kroppshyddan, voro allt saker som återgäfvos med verkligt mästerskap. Den unga debutanten mlle Aurore Jacobsson, syster till mlle Elise Jacobsson, utmärkte sig genom en vacker figur och genom att säga sin roll rätt väl, likvisst skulle vi vilja varna henne för att söka vara naiv med manår, hvartill annars mycken fallen het synes på sednare tider uppstått hos deunga adepterna i konsten. Eleven hr Östberg presenterade sig som den unge Gustaf Adolf med en ledig hållning loch hans sätt att säga sin korta roll vittnade fördelaktigt om hans omdöme. Om hr Ö. flitigt vill studera sin konst, tyckes han lofva att med tiden blifvs en god skädespelare: Hr Sundberg var en god Bjelkt och mll Kindahl rätt näpen säsom den nyfikna Stina. Den nya operetten : Qvarnen vid lindarne tyckte: något lösligt sammankommen bäde till innehåll oct musik. Det är en sergeant Robert, hr Walin, Jliks utmärkt s:orpratare som kurtisör, hvilken under et besök i sin hembygd vill rycka en fåstmö Amina mll Fundin, från sin fästman mjölnaren Trichard Lundberg, men hvari han dock misslyckas genom Tri chards knipslughet, fastän besagde Trichard icke jus tyckes hafva varit med då krutet uppfanns. Sergean ten träffar i det stället på en. annan flicka, Marie mlle Sällström, bvars goda namn och rykte han ge nom sitt lättsinniga prat satt på spel, men med hvil ken han efter en liten lexa äter försonas och som egenskap af marketenterska att börja med, och för modligen sedan äfven såsom hustru åtföljer sin ser geant till krigslägret. Denna operett har ett flyktig tycke af Alphyddan ehuru Aime Meillart icke tord kunna göra skäliga anspråk päatt ställas vid sida af Adolphe Adam. Musiken tycktes pä det hela tage föga mera utmärkt än sjelfva intrigen. De bäst: sakerna voro kanske duetten emellan Amina och Ma rie samt dä den sistnämnda: sjungande glädjes att f? återse sin hembygds dalar samt dä hon berättar fö; Robert att hon lyssnat till hans ängerfulla tal. Mile Fundin sjöng ganska vackert och behagligt och ml Sällströms sällsynt fylliga altröst gjorde mycken eftekt En sak skulle vi dock vilja erinra henne om hvar sjelfva framsägandet af icke sängmen talpartiet be träffar, och som dessutom flera. än mlle S.:torde be Thöfva komma i häg, neml. fru: Lenngrens ord: talt IBetty, häll icke tals. Hrr Walin och Lundberg bäde spelade och sjöngo rätt skämtsamt. De gamla för träffliga operetterna Tvä ord, och Gubben i bergs bygden samt flera andra af Gretrys och VPAlayrac mästerstycken torde kanske en annan gång komma : benägen omtanka. -—t.