Husik. Hr Ant. Sauvlets konsert gafs sistl. söndagsafton å Kongl. teatern. Den bevistades af hela den Kongl. familjen, med undantag af H. M. Drottningen, men gaf för öfrigt föga mer än halft hus. Programmet var väl äfven af nägot mera blandadt innehäll än hvad vi på den sednare tiden blifvit vane att finna det, och Donizettis namn förekom i ej mindre än trenne numror. Sjelfva den upplysning hr S. bifogat dervid, att han skulle utföra ett stycke med blott venstra handen, hade icke haft åsyftad verkan. Hvad kompositionen La Molinara beträffar, hvilken ensamt på det inom konsten alldeles oberättitigade.vensterhändta maneret utfördes, tycktes den fördelaktigt utmärka sig framför de andra af konsertgifvaren föredragna nummer, nemligen Souvenir de Berlin af Färstenau samt Souvenir å van Beethoven och Elegie, af honom sjelt komponerade. La Molinara var mera melodiös än de andra, och om icke just bilden af en vacker mjölnareflicka, föresväfvade åhöraren dervid, torde den dock möjligen hafva inspirerat hr S. till denna komposition. Hr S. har dessutom en så betydande färdighet och ett så omsorgsfullt föredrag, ty att flöjtens lägre toner alltid gerna vilja blifva mer eller mindre hväsande är icke hans fel, att han visserligen icke behöfver taga sin tillflygt till nägra extraordinära medel för att vinha det stora bifall han denna afton erhöll, och hvilket han utan tvifvel äfven förtjenade. En romance ur Webers Euryanthe sjöngs ganska vackert af m:lle Michal och en cavatina ur Donizettis Leonora af hr Della Santa med lifligt uttryck och en särdeles tydlig och ren prononciation af orden (han sjöng den pä svenska spräket). Vidare hörde man den bekanta kavatinan ur första akten af Lucie, : Kärleks ömma, ljufva låga, Högsta fröjd och högsta plägan på italienska sjungen af m:lle Normani. M:lle N:s föredrag häraf var lysande, men nägot kallt; man äterfann icke deri det uttryck af ett lätt och lyckligt svärmeri, hvarmed Jenny Lind här sä lifligt hänförde. Af m:lle Berwald och hr Strandberg fick man höra en skön duett ur Spohrs Jessonda, på ett utmärkt sätt återgifven. Ur Lucie förekom äfven en sextett af m:llerna Normani och Michal samt hrr Strandberg, Lundbergh, Della Santa och Walin med särdeles god ensemble utförd. Af de bäda ouverturerna till Fingals Höhle af Mendelsohn och till Leonora af Beethoven, den som vi tro oftast förekommande af de fyra Fidelioseller Leonorasouverturer B. komponerat, gick den sednare Vv vanligt förträffligt sätt, hvilket kanske icke var så alldeles fallet med den första. Inropningar egde denna afton rum efter nästan hvarje nummer. Det är utan tvifvel en vacker sed att på detta sätt bringa en utmärkt konstnär sin hyll ning; men denna sed, som hvarje annan för längt drifven, utan att grunda sig på någon finare urskiljning, urartar snart till en tom vana och torde som sådan kunna blifva mera skadande än gagnande för konstnärerne sjelfve. —B