Aftonbladet – 8 maj 1852, sida 2

inde pregliog och utgifvande af silfrermynt å 4 sk. änko; — K. M:s skrifvelse till dess befallningshafrande i Westerbottens län, rörande landsekreteraren Jygnei besvär: öfver landskansliet älagd befattning ned frågor om ersättning för kostnaderna vid mediiolegala obduktioner; — samt K. M:s skrifvelse till fverdirektörsembetet vid landtmäteriet angäende tillägg vid 4 30, mom. 2 af landtmäteri-instruktionen, örahnde öfverdirektörsembetets förvaltande af landt-: näterisekreteraren, då öfverdirektören af jäf eller tillällig sjukdom är derifrån hindrad. ——LAL At — I hufvudstadens kyrkor uppbäres i morson kollekt för Allmänna Barnhuset; Bland Stockholms allmänna välgörenhetsanstalter är väl knappt någon af så stor vigt som Allmänna Barnhusöt, och vi ha derföre ansett oss böra fästa uppmärksamhet på det tillfälle som här erbjuder sig för allmänheten att visa den sitt deltagande. — På mindre teatern lärer snart komma att vifvas en ny pjes Proletärernen,. af förfs till sTidningsskrifvaretin. ; — Korndals pappersbruk är numera i sådant skick, att order af alla slags papper kunna derifrån erhållas. ; — — — Umeåbladet meddelar följande underbara händelse: Den 20 sisti; April begåfvo sig ifrån Fjäderägg sekondlotsen vid Bredskär, Rönblomi, samt bondsönerna Johan Hansson och Emanuel Emanuelsson frän Obbolå, medhafvande endast en mindre bät och proviant för dagen, i ätfdamäl att göra en kortare utfart på isen för att skjuta skjäl. Komne vid pass en fjerdedels mil i ost-sydostlig riktning frän förstnämnde ställe, qvarlemnades bäten och proviantförrädet, äfvensom en del kläder, och endast med bössor och s. k. skridstänger aflägsnade sig Rönblom och Hansson frän Emanuelsson, som på lika sätt utrustad gick ät ett annat bäll ifrån bäten, invid hvilkeh de öfverenskom mo att äter sammanträffa. Men under deras vandring på den ätfventyrliga jagten, uppblåste en häftig sydvestlig vind, hvarigenom isen sattes i drift, och snart förnummo Rönblom och Hansson, hvilka icke åtskiljts, att det var dem omöjligt att uppnå jullen, äfvensom att deras kamrat, som de sedermera ej varseblef, hade gätt i den riktning att icke heller han kunde nalkas densamma, Emellertid hade Rönblöm skjutit en skjäl, och för att icke alldeles sakna födoämne, afskar han ett stycke af densamma och stoppade i fickan. Natten inträdde nu, och på onsdagsmorgonen, vid soluppgången, sägo de icke mera land, men deremot en person, äfven stående på ett isstyeke vid pass en halt mil ifrån dem. — De gladdes nu att deras kamrat var åtminstone ofvan isen, ty att det var Emanuelsson togo de för afgjordt; men vid sammanträftandet befanns det vara Johan Olofsson frän Holm: ön, hvilken samtidigt med de förra och, i lika afsigt, ensam utgått från hemmet, och af samma orsak blifvit förhindrad att återvända till byn. Olofsson var äfven utan mat, hvarföre Rönblom undfägnade honom med litet af det aftagnaskjälköttet, hvilket de. tillsammans, fuktadt med-sina tärar, ätc så godt de kunde; men snart var förrädetslut; och till räga på eländet hade Rönblom och Hansson blif vit — hvad skjälskyttarne säga — isblinda,, Olofsson ledsagade nu sina olycksbröder på sä säker is, som kunde erhållas, styrande kosan, som han förmo dade, ät Vestra vallen: Först om morgonen den 23 fick Olofsson sigte af Kallviks spirkas i Löfängers socken; men varseblef tillika att emellan dem och fasta landet var en öppen vak. af vid pass en mils bredd. Efter rådpläågning med sina följeslagare, beslöts nu ett förtvifladt räddningsförsök, ithy att et mindre isstycke, ej större än att det nätt och jemi kunde bära dem, antogs till farkost, och med begag. nande af skridstängerna till åror och bössorna till rortullar, sattes maschinen i gäng. I början syntes företaget lyckas förträffligt; men det varade ej länge förrän blåsten ökade sig och vägorna spolade oupphörligt öfver isstycket, som slutligen äfven ville kan tra, och det var med yttersta möda som de nödställ de kunde qvarbälla sig derä, tills de efter 10 timmars rodd uppnådde isbrädden vid fasta landet. Dock, ätven bär läg nu issörja, och deras räddning hade derföre ännu de mörkaste utsigter, då genom Gud: underbara skickelse de slutligen fingo fotfäste pä stadig, med landet fasthängande is, och släpade sig om aftonen sistberörde dag till Mikael Andersson i Fälla, hvarest de i sitt elände på det ömmaste emottogos och förbjelptes till hvad dem erfordrades. Männer ankommo till Ratan den 25 om aftonen och fortsatte dagen derefter resan till Holmön. Om Emanuelssor kunnat rädda sig är ännu icke bekant.