Aftonbladet – 7 maj 1852, sida 1

STOCKHOLM, den 7 Maj. Med anledning af vår kritik öfver regeringens beslut i filialbanksfrågan har den ministeriela tidningen i dag afgifvit en explikation om grunderna för samma -beslut. På sitt vanliga vis har denna tidning dervid helt och hållet förbigått de hufvudsakligaste omständigheterna, hvarpå vi grundat våra anmärkningar i saken, samt i stället försökt göra troigt att reggringen just i-följd af enahanda dögter on bankväsendet som dem Aftonbladet försvarat, funnit sig föranlåten att fatta de klandrade besluten. Till stöd för denna manöver meddelas några citationer ur de ifrågakomna filialbankernas reglementen, hvaraf den ministeriella tidningen bland annat drager den slutsats, att endast ett ringa belopp af depositioner skulle komma att ske i dessa banker, emedan deras styrelser förbehållit sig att höja och sänka räntan å deponerade medel i mån af tillgången på penningar, hvilket skulle värka derhän att bankerna kommo att, för att bereda sig sjelfva vinst genom låg räntefot, sätta räntan så lågt att ingen funne sin uträkning att hos dem insätta penningar. Månne det är tidningens mening, att regeringen borde bestämma räntefoten för deponerade medel, för att få den så hög att de ovilkorligen inströmmade till bankerna, och kan någon bank under sådana förhållanden existera? Dessutom ha ju de två banker; som erhållit .oktroyer, tilldelats rättighet att inom af lag utstakade gränsor bestämma räntan för deponerade medel, och detta är väl det enda sätt hvarpå en privat depositbank kan förränta deponerade medel... Det ligger ju i bankens eget intresse att få emottaga så många depositioner som :den möjligtvis kan omsätta, och det måste bero på bankens egen omtanka att i förhållande härtill bestämma priset å penningarne eller räntan. Berörde argåment emot filialbankerna är derföre icke endast haltlöst, det är helt och hållet oefterrättligt. Så är äfven förhållandet med åtskilligt annat som nämnde tidning andrager till ministörens försvar, och tidningen förtiger med försigtig tystnad frågah om regeringens befogenhet att förhindra en del filialbanker att ingå i konkurrens om anslaget från riksbanken då deras reglementen icke äro behäftade med sådana fel att de böra afslås. Explikationen är således icke blott oefterrättlig i hvad den innehåller, utan den är också i högsta grad ofullständig och synes endast vara beräknad på att såsom en -fyrverkerield med ett otilförkitligt och förvillande sken belysa vhemligheterna,. Man bör nämligen ihågkomma att den ministeriella tidningen helt nyligen -utlåtit sig om den fara som financiella åtgärder äro: underkastade i konstitutionella stater derigenom att pressen kan asqvallra om hemligheterna, och sätta skräck i folket, hvilket under en despotisk styrelse såsom Louis Napoleons undvikes, Vi taga för afgjordt att samma tidning sjelf noga tagit sig i akt att sqvallra om de verkliga hemligheterna, och att allt hans fal endast går ut på att dölja dem. Utrymmet tillåter oss. ej i dag att vidare behandla omnämnde explikation eller att i ett och annat jemföra den med en annan dylik för ej längesedan afgifven; men vi hoppas att kunna snart nog dertill återkomma. Vi skola nu blott tillägga några ord med anledning af Svenska Tidningens många frågor rörande det af oss begagnade uttrycket: hamnbuse-politik. Viba nemligen sagt, att det icke kunnat annat än väcka den mest rättvisa harm att finansministern saknat förmåga eller vilja att inse åtskilliga förbållanden som stodo i ett oskiljaktigt sammanhang med filialbanksfrågan,: och att det, bifall hans 2. 7 ORGER förvärfvahonom: från hamnbusepolitiken torde härföre på längden blifva en dålig ersättninge.