Aftonbladet – 5 maj 1852, sida 3

att hennes varmaste uppsåt mången gång skulle stranda emot fadrens oböjliga känslolöshet. Säkert är att de fleste älskade och högaktade henne,. och att detvar ett stort bekymmer,. det all; kommunikation var förbjuden med iflyktingarne, så attöingen kunde komma ombord på det engelska flaggskeppet och säga henne det sista farväl. Några af hennes vänner kunde dock icke helt och hållet qväfva denna åstundan, hvarföre de bådo mig, såsom främmande officer och bekant med officerarne på Centaur, att gå ombord och frambära till donna Manuelita derae deltagande och vördnad. Innan jag begaf mig åstad, blef jag presenterad för hennes vän och tillgifne, den förutnämnde don Maximo Terrero, hvilken med tacksamhet emottog tillbudet att få sända sina helsningar, underrättelsen att han var fragtlven, och var fullkomligt frisk och oskadd i sitt eget hus. Förtjust öfver ett dylikt budbärarskap gick jag i en af våra båtar, och kom kl. 12 ombord på Centaur, hvarest jag genast blef införd till donna Manuelita, som befann sig i en liten hytt, i samtal med sin broder. Så snart jag anmälde mig, såsom svensk officer, sänd ifrån åtskilliga hennes vänner för att frambära deras sista vördnad, gaf hon tecken åt sinsbroder att aflägsna sig, bad mig sitta ned i en liten soffa, och satte sig sjelf i en stol jemte mig. Jag framlemnade några kort och förklarade deras ledsnad som sändt dem, att de ej sjelfva kunde personligen komma ombord. Hon emottog min adress mycket vä igt och ögnade igenom korten. Slutligen nämnde jag, att jag äfven hade många helsningar ifrån don Maximo Terrero, som bedt mig säga att ham befann sig frisk och oskadad och i sitt husi stadens. i (Slutet följer).