Aftonbladet – 5 maj 1852, sida 3

el libertador Urquiza ll. — Muera el tirano Rosas!, — Allt var glädje och förtjusning öfver att hafva sluppit vilddjuret Rosas. Den ena ohyggliga historien värre än den andra om Rosas. grymhet uppdagades nu och utgjorde allmänna samtalsämnet. Aldrig tror jag en man varit så allmänt hatad utaf ett helt folk, som Rosas var af sina landsmän. Afven ibland utlänningarne, hvilka alltid voro gynnade af honom, fanns det icke en enda, som ej fördömde honom. Deremot har jag ännu icke hört någon tala illa om Manuelita, hans enda dotter och premierminister. Denna märkvärdiga qvinna spelade rolen af medlare mellan folket och despoten, och alla angelägenheter, som skulle framställas för Rosas, såväl utländska som inhemska, föredrogos ensamt genom henne. Hennes ovanliga förstånd och bepröfvade statsmannaskicklighet, i förening med hennes milda, behagliga väsende, väckte-alla karlars beundran, och fruntimmerna, som erkände hennes öfverlägsenhet, älskade och värderade bennes godhet, glädtighet och förmåga att snimera alla baler och feter. Ett utmärkande drag hos henne var, att ännu aldrig kunde någon säga sig hört henne tala illa om en menniska, utan tvärtom tog hon alltid den frånvarandes försvar med en nätt vändning i att framställa någon ej vidrörd eller förbisedd förtjenst, som föremålet för anmärkningarne möjligtvis hade. Rosas motståndare ville naturligtvis finna fel hos alla, som omgåfvo honom, och följaktligen äfven hos Manuelita; men kunde dock aldrig framkomma med nåsot annat emot henne, än att hon var kall och känslolös, utan qvinnans ädlare egenskaper, samt att hon icke alltid höll, hvad hon lofvade. Det första förnekades på det bestämdaste af alla hennes närmaste bekanta, och hvad den sednare anklagelsen beträffar, så är det lätt begripligt