STOCKHOLM, den 5 Maj. Det bekanta yttrandet ef en af konungOscars statsministrar, att representationsfrågan ej kan falla, är en sanning som öfverlefver denne rådgifvare, om också det närvarande tillståndet i Europa kunde gifva anledning till den föreställning att ej allenast hvarje tanke på en reform i vår representativa författning blifver uppgifven, utan ock att hela det representativa systemet här såsom annorstädes är på god väg att ännu en gång gifva rum för enväldet. I den skrifvelse till rikets ständer hvarmed Kongl. Maj:t för fyra år sedan — den 1 Maj 1848 — beledsagade sitt förslag till representationsordning, yttras att Kongl. Maj:t har förväntat att denna stora samhällsfråga, som under nära fyratio år utgjort ett föremål för nationens alltmera stegrade deltagande, skulle kunna hos rikets ständer vinna den snara utveckling och lösning som densamma påkallade. Man sökte i några ej alltför äfventyrliga eftergifter en räddning undan de faror hvarmed den tiden monarkien hotades i andra länder. När frågan förekom till afgörande hos ständerna, hade andra polititiska vindar börjat blåsa i Europa, och det kungliga förslaget föll, lika godt på hvad sätt och genom hvilka medel. Vi ämna ej hålla liktalet. Men detta är nu sjutton månader sedan och gräset gror redan på det afsomnade fostrets graf. Ingen talar mera derom, och knappast mins man att det någonsin funnits. Nästan samma glömska har drabbat detreformförslag som sedan blef hvilande. Ingen menniska Itänker derpå, nu sedan Louis Napoleon så utan krus bortdref franska nationalförsamlingen och konungen i Preussen snart blifvit fördig med sin nya pärskammare. Man har blifvit förnuftigare sedan den tiden, och börjar begripa despotismens välsignelser, och då och då faller från-den högre insigten en vink, att de representativa formerna äro endast ett besvärande hinder för kraftiga viljor, skapade att lyckliggöra folken. Under sådana omständigheter torde många icke utan öfverraskning erfara att en gnista af lif ännu finnes qvar hos våra reformsällskaper. Vi meddela nedanföre den adress, som allmänna reform bestyrelsen aflåtit till öfriga reformsällskap. Vi förmoda att samtliga reIformvänner på det varmaste understödja den från Örebro utgångna propositionen om ett allmänt möte. Om aderton månader är åter riksdag. Har då opinionen ej genom allmän diskussion blifvit utvecklad, skola de vanliga riksdagsintrigerna åter sättas i gång och frågans lösning på nyttkastas tillbaka i en obestämd framtid. d Folkens största frågor lösas ej inom lagstiftande församlingar. Afhuggas de ej med svärdet, lösas de af folket sjelft med förbigående af de representativa församlingarne. Den konservativa pressen har också anmärkt detta förhållande i England, att diskussionen af lifsfrågorna alltmer öfvergår från parlamentet till pressen och folkförsamlingarne, och detta förhållande har också blifvit begagnadt såsom ett bevis mot. det representativa statsskickets duglighet. Men denna benägenhet hos ärenderna att öfvergå till folket i primärförsamlingarna tillhör ej uteslutande den parlamentariska styrelseformen. Louis Napoleon stöder sin envåldsmakt på den allmänna rösten, och vädjar till folket för hvarje ny boja han pålägger det. Likaså har vår regering i skatteförenklingsfrågan vändt sig direkt till de skattdragande, för att erfara deras önskningar, eller rättare för att i deras bifall hemta stöd för tillämnade åtgärder. Väl eller illa, saken är en sanning, att numera. inga stora vigtiga frågor kunna afgöras af statsmakterna, utan