Pa TE ET TRA OL EN FÄR ER bankerne i landsorterna svårligen skulle kunna införa ett allmännare bruk af vexlar, om icke en sådan bank i hufvudstaden dertill medverkade, skulle filialbanken på sednare stället blifva af det mest gagnande inflytande på den nya bankrörelsen, helst denna filialbank kunde påräkna större depositioner än någon af bankerna i landsorten, och således borde: ega utsigter att uppträda med större styrka. Att uppräkna alla de fördelar, som de nya bankerne kunde, serdeles om de blefvo flera, medföra, ha vi dock ej för afsigt. Viha blott velat antyda hurusom dessa banker skulle kunna afhjelpa några af de nu mest öfverklagade bristerna i vår penningerörelse. Att sådant skulle lända riket till stor nytta kan väl ej bestridas, aldraminst i närvarande tidpunkt, då olägenheterna af nuvarande penningecirkulation ständigt blifva mera tryckande, och hvaraf följden är att: vår penningemarknad, om vi efis skola kunna anse oss ega någon sådan, är en verklig kontrast till samma marknad på andra orter, så att då räntan för diskontering är 2 proc. i London och 3 procent i Paris, är den, inberäknadt mäklareeourtage, 3 procent i Stöckholm. Men huru har då regeringen kunnat lägga hinder i vägen för uppkomsten af ifrågavarande. nyttiga inrättningar? Månne de under något -förhällande, som regeringen fruktat, kunnat blifva skadliga? För vår del få vi förklara att vi icke kunna tänka oss något enda. fall, då de nya bankerne skulle kunna Blifva skadliga för det allmänna. Om de illa administreras, kunna de visserligen blifva mindre fördelaktiga för sina egna delegare, men för öfrigt kunna de lika litet som sparbankerna tillskynda allmänheten någon skada. Ju flera depositbanker som finnas i landet, desto mera nytta hemtar detta från sina banker, och det är endast nuvarande privatbanker med sedelutgifningsrätt sarat enskilda större kapitalister -och diskontörer, hvilka nu, i följd afld vårt odugliga bankväsende, skörda en öfver-n drifven vinst af sina pengar, som kunde vänta lti sig något intrång af de nya filialbankerne. -— Nya dylika banketablissementer äro så långt ifrån att gynna det enskilda kapitalistintressets att detvärtom hafva sina största vedersakarelsi på detta håll, och hvad som okunnighetenb eller elakheten häremot vill söka att anföralb förfaller vid blotta tanken derpå, att ju flera anstalter som stiftas för att befordra hopsamlandet och utdelandet af landets rörelsemedel, och ju större konkurrensen i detta, fall blir; desto billigare måste penningepriset eller räntan. blifva och desto bättre måste allmänheten i allt öfrigt som rörer penningeomsättningen blifva betjenad. e Att vår nuvarande finansminister saknat förmåga eller vilja att inse dessa förhållanden kan icke annat än väcka den mest rättvisa harm, och det bifall som hans tillgöranden förvärfva. honom från hamnbusepolitiken torde härföre på längden blifva en dålig ersättning. Om man, då fråga är att uppsöka de egentliga motiverna till regeringens handlingssätt, icke vill finna dem 1i benägenhet att. gynna nuvarande privatbanker och större enskilda diskontörer, så skulle man kanske i stället kunna . antaga att regeringen vill. motverka filialbankernes uppkomst af skäl, att regeringen dels fruktar att bankovinsten skall af kommande ständer icke vidare anslås till fyllande af. de stigande statsutgifterna, utan ji stället användas till befrämjande. af än flera filialbankers bildande, och dels att den konservative finansministern sjelf ämnar framkomma med någon plan för bankväsendet, hvilken då säkerligen skall gå ut på att centralisera. rikets peningerörelse så mycket. som möjligt i statens hand, för att dymedelst få nya tillfällen, att beherrska allt, -samt tillika nya och rika källor för statsverkets inkomster. I hvilketdera åf dessa fall som helst är det dock icke rikets sannskyldiga nytta som tjenattill rättesnöre för finansministerns handlingssätt. ; Vi ha väl också hört uppgifvas, att regeringen icke ansett tjenligt att oktroyera. flera filialbanker, emedan den andel som hvardera af dem då skulle få af anslaget från riksbanken blefve alltför obetydlig för bankernas bildande; men utom det att ständerne met oförtydbara ord öfverlåtit till bankofullmäktige och icke till regeringen, att i fall flera filialbanker samtidigt uppståv, bestämma om fördelningen af anslaget, så kan ju hvar och en finna, enligt hvad vi äfven redan antydt, att anslaget från banken icke bör anses annorlunda än såsom ett uppmuntringsmedel förl bankernas bildande, och icke såsom ett huf-lIi vudsakligt kapital: för deras rörelse. Om detta ls; anslag kan utdelas till flera i stället för tilll: ett färre antal banker, så är det ju en gifven vinst för det allmänna, blott bankerna: dermed sättas i gång. Att de börja att röra sig i något mindre skala är snarare en fördel än en olägenhet, emedan de sedermera. få. genom samlande af de resurser, som enligt penningerörelsens natur böra komma dem till godo, sjelfva upparbeta sig till större kapitalstyrka. Detta är den naturliga gången för banketablissementers, utbildande. Sistnämnde omständighet kan således icke i något hänseende åberopas till ursäkt för regeringens förfarande, utan skulle, om den verkligen af regeringen. tagits i batraktande, endast tydligen ådagalögga, att regeringen genom sitt beslut velat gynna ett :par ;: banketablissementer på alla andras. samt den. större allmänhetens bekostnad. Då viicke nu förmå upptänka några fleral förklaringsgrunder för regeringens handlingssätt att hindra bildandet af -så många filial-: banker som! möjligt, blott deras reglementen öfverensstämma med de af ständerne fastställda villkor, och de anförde förklaringsgrunderna äro: af sådan beskaffenhet .att de icke lemna något försvar för berörde handlingssätt, utan-deremot alla, om de antagas, utvisa att! man ej haft tillbörligt afseende å rikets gann-1