Aftonbladet – 3 maj 1852, sida 2

ständigheter ifrån dessa tidigare dagar, längesedan förgätna, framstodo åter för hennes tankar, då hon var vaken. Hon hade ett ärr på sin venstra handled, förorsakadt af ett ned fallande träd, då hon ännu var ett barn; hon hade ej haft någon olägenhet deraf, sedan det några få dagar efter händelsen blifvit läkt, men nu började hon stundom känna smärta deri och hörde dervid tydligt för sina öron bullret af det fallande trädet, och såg för sina ögon bilden af sin moder, då hon kärleksfullt förband såret. Tillika med dessa minnen vaknade en längtansfull önskan att ännu en gång före sin död återse den vackra olyckliga källan. . Hon hade aldrig varit der, sedan den dagen då bon genom sitt fall förlorade kärlek, hopp och ungdom. Hon trånade efter att ännu en gång få blicka på dess klara vatten. Denna önskan tilltog med hvarje dag. Hon meddelade den till den stackars vansinniga Mary. ! Mary! sade hon, sJag vill gå till klippkällan. Om du vill hjelpa mig, så förmår jag nog gå dit. Der finnas många stenar på vägen dit, på hvilka jag kan sätta mig och hvila. Vi skola gå i morgon bittida innan någon är i rörelse.n Mary svarade ifrigt: vxUpp! upp! fill klippkällan! Mary skall gå, Mary skall gål Hela dagen fortfor hon sedan att för sig sjelf mumla: Mary skall gå, Nest hade en den ljufligaste, lyckligaste dröm denna natt. Hennes moder stod bredvid henne, ej som menniska utan i en förklarad gloria. Och Nest var ej längre ung — ej heller var hon gammal — de räkna ej dagar eller år dit hon var gången för att bo; och hennes moder utsträckte armarna emot henne med en lugn och salig blick. Nest vaknade; skogslärkan sjöng i den närbelägna lunden; småfoglarna voro i rörelse och hoppade omkring sina löfrika bon. Å Hona steg upp och väckte Mary. De båda gingo Ht på den tysta gångstigen. De vandrade långsamt och tigande. Efter många uppehåll hunnode öfver den vidsträckta ängen och nedstego varsamt utför de sluttande stenarna, på hvilka icke syntes ett enda märke efter de tusentals fötter, som hade gått ötver dem, sedan Nests ögon sist sågo dem. Det klara vattnet gnistrade och glimmade i den tidiga morgonsolen, hängbjörkarnas löf rörde sig sakta, nästan omärkligt; ormbunkarna — Nest, hade kunnat inbilla sig att de voro samma ormbunkar, som