om fördelningen af berörde anslag; ty då denj! hindrat konkurrensen om anslaget, har den påj. samma gång beredt tillfälle för de banker, som fått fastställelseresolutioner, att med andras uteslutande bekomma de anslagna medlen. . Beträffande filialbanken i Lund, som fått! bestämdt afslag å sin. ansökning om oktroy, kunde det väl vara en möjlighet att orsaken till detta afslag förefunnes i sjelfva reglementet, ehuruväl sådant i resolutionen icke blifvit uppgifvet; men vi ha hört omtalas, att åtskilliga andra omständigheter äfven skola tagits till förevändning för detta afslag, och deribland äfven den, att Lund är universitetsstad, och som banker kunna blifva farliga för studenterna, i fall de der erhålla lån, så har regeringen velat befria den akademiska ungdomen i Lund från ett sådant äfventyr. Vi kunna emedlertid icke garantera tillförlitligheten af berörde uppgift; men med den kännedom man eger om den nuvarande finansministerns allsmäktigt faderliga styrelseomtanka anse vi uppgiften ganska sannolik. I så fall skulle regeringen äfven i afseende på banken i, Lund hafva öfverträdt den lagliga gränsen för regeringens pröfningsrätt i frågan, samt således tillämpning af 106 regeringsformen också här böra ega rum. Då regeringen icke kan hindra rikets ständer att anlägga afdelningskontor af riksbanken hvar de finna för godt, äfven om det vore i sjelfva stader Lund, så eger regeringen icke heller förbjuda inrättandet af en filialbank derstädes, med anslag af medel från riksbanken, i fall bankofullmäktige funno skäligt att tilldela filialbanken sådant anslag. Att en bankinrättning kar vara till nytta äfven i universitetestaden Lund visar eljest dervarande sparbank, som innehafver flera hundra tusen rdr bko, hvilka göras fruktbara genom lånerörelse, utan att vi någonsin hört omtalas att denna lånerörelse varit skadlig för den akademiska ungdomens sedliga eller ekonomiska välfärd. Men utom det att regeringens beslut om filialbankerna innefattar öfverträdelse af grundlagen, strider det äfven mot vrikets sannskyldiga nytta,, och denna del af frågan förtjenar desto mera att frambållas, som vi förmoda att vederbörande gerna vilja öfverskyla grundlagsöfverträdelsen med det föregifvandet, att densamma tillkommit af omsorg för rikets ekonomiska väl. Att ett dylikt föregifvande helt och hållet saknar grund, skola vi i ett följande nummer söka att ådagalägga. — Det fögnar oss rätt mycket att man hos oss kommit så långt att man numera kan föra en offentlig diskussion om religiösa ämnen, utan den fräcka lättsinnighet, hvarförutan det förr icke ansågs tillbörligt för bildade menniskor att nämna religionens namn, men äfven å andra sidan utan den skenheliga gudsnådlighet, som beständigt slår sig för sitt bröst och vänder ut och in på ögonen. Afven vår store motståndare inom pressen har nyligen börjat en serie af artiklar öfver religiösa frågor, visserligen ställda i form af polemik mot en uppsats i den härstädes utkommande Nordisk Tidskrift; men då vi sjelfva icke allenast i det närmaste hylla samma grundsatser som författaren af den i Svenska Tidningen kritiserade uppsatsen, utan äfven bestämdt uttalat våra önskningar i dessa frågor, anse vi Oss, utan att gå utgifvarens replik i förväg. skyldige att till närmare skärskådande upptaga en och annan af de punkter som innehållas i Svenska Tidningens artiklar. Hvad talar man om?s spörjer vår vederdeloman. Vi hålla honom räkning för denna fråga. Man talar om en sak, hvars omätliga vigt hittills blifvit litet begripen och behjertad. Om friheten för hvarje ofrivillig samhällsmedlem att såsom honom bäst synes söka -tillfredsställelse för sina andliga behof, eller med andra ord om religionsfriheten. : Om religionens enda ändamål vore attupprätthålla den yttre sedlighet, som staten behöfver för sin ordning och följaktligen har rätt att äfven med yttre medel upprätthålla, så kunde ingen ordnad stat medgifva religionsfrihet. Men nu är denna yttre moral på sätt och vis oberoende af religionen, ehuru visserligen i högre mening hvarje menniskas gerning måste vara frukten af hennes tro. Ty det ges en allmän moral, en allmän sedlig känsla, som är temligen sammanstämmande hos alla. civiliserade folk. Den civiliserade hinduen kan, oberäknadt några fördomar, som icke höra till grundväsendet af hans reiigion, såsom enkoförbränningen — lika fränamande för hinduismens ursprungliga grundsats som aflatskrämeriet för den ursprungliga kristendomen — temligen väl lefva under hvilka europeiska lagar sora helst. Ja, man seräfven inom Islam en börjande förändring i tänkesätten till fördel för den europeiska monogamieb. Denna yttre ordning, som staten har rätt att fordra af sina medlemmar, och då den öfverträdes, genom rättelser återställa, är i sig sjelf tillräcklig att motsvara de villkor, som t. ex. för åtnjutandet af full samvetsfrihet uppställas i 16 S af vår regeringsform: — men denna ordning är icke religionen. Om nu menniskan vore skapad. endast för den-synliga verlden och uti den kunde uppnå RR ER omsemor