Aftonbladet – 1 maj 1852, sida 3

ett ditt lidande har varit större än det omiätliga lidandet i örtagåtden — alla dina böner mera allvarliga än den, som Han bad i den stunden, då blodgdroppar föto utför hans änsigte liksom svett? Vi veta att Gud hörde Honom, ehuru iotet, svar kora till Honom under den nattens fasansfulla tystnad: Guds tider äro ej våra tider; Jag Kar lefvat i 81 är, och ännu aldrig såg jag en ödmjuk och allvarlig bön fallå ohörd till jorden. På ett oväntadt sätt, och då man måhända minst förmodäde det, köm bönhörelsen; en fullare, mera tillfredsställande bönhörelse än hjörtat kunde drömma om, fastän måhända på annat sätt än man hade väntat. Fortsätt — det styrker mig, sade hon. Sedan David Hughes lemnade Eleonore, blef hon lugn, liksom en död, som redan utkämpat den sista striden, Nest förskräcktes öfver den hastiga förändringen. Hennes moders häftiga, lidelsefulla tårar upphörde — rösten fastän svag och låg, blef lugn och ljuf. Hennes sista blick var ett förklaradt leende; hennes sista ord en välsignelse. Tårlös utsträckte Nest den afsomnades liflösa lemmar. Hon ställde en tallrik. med salt på sin moders bröst och tände ljus vid dess hufvud och fötter. Det var en gammal plägsed i Wales; men hos David: Hughes äterkallade denna anblick minnet af: fordna tider, då han såg grafkapellerna i någon gammal katolsk -kathedralkyrka: Nest gatt och betraktade den döda med torra brännande ögon. Hon är död, -sade David högtidligt, hon dog i Christo. Låt oss prisa Gud, mitt barn! Han gifver och ban tager!, Hon är död, sade Nest, min moder är död. Ingen älskar mig nu. Hon talade liksom hor hade tänkt bögt, ty hon såg ej på Dåvid och bad honom ej heller sätta sig ned. Ingen älskar dig nu? Ingen mensklig -va