Aftonbladet – 30 april 1852, sida 2

tillreddes i Pen-Morse, utan att en del deraf sändeg till Eleonore Gwym, om ej för hennes sjuka dotter, åtminstone för att locka henne sjelf att förtära något litet och styrka hennes krafter, ty åt ingen annan ville hon afstå omsor en att vaka öfver sitt barn. Edward Williams var en lång tid bortåt mycket flitig och öm i sina efterfrågningar; men småningom (ack! ni anar nu väl den arma Nests beklagansvärda öde) svalnade han, visserligen så obetydligt i början, attEleonore tadlade sig sjelf öfver sin svartsjuka å sin dotters vägnar, och bannade sitt misstänksamma hjerta, Men när vintren blef vår och våren blef sommar, och Nest ännu alltjemt var sängliggande, blef Edwards köld synbar för flera än den stackars modren. Grannarne hade gerna talat med henne derom, men Eleonore skydde att vidröra detta ämne, liksom man skyr att låta sondera ett smärtsamt sår. I alla händelser., tänkte hon, måste Nest vara starkare, innan hon kan höra derom. Jag skall Jjuga för henne — det vet jag — men jag måste rädda mitt barn; och när hon blir sjukare, kan jag måhända trösta henne. O, om hon blott icke ville tala så ömt och förtroendefullt till honom under sin yrsel! Jag kunde nästan förbanna honom, då jag hör henne! -Och nu ropade Nest sin moder och Eleonora gick till henne och berättade henne någon ny historia om de många göromål som kallade Edward till och qvarhöllo honom, än vid Herlecks kreaturs marknad, än vid juryn i en annan stad. Men slutligen var hennes förråd slut; det hade förflutit tre veckor sedan Edwards sista besök, och Eleonore, som med sorg såg sitt barn tärag bort af saknad och längtan, smög sig ut en afton, sedan hon lullat och smekt sin dotter till söms, och tog vägen åt Tidena sluts, Det var en herrlig Juli-afton, och den