dröm, välsignade sin dotter och insomnade, Men hvem kunde vara egoistisk nog att sörja, när Nest var så utomordentligt lycklig! Hon dansade och sjöng nu mer än någonsin; men stundom satt hon också tyst och begrundande och log stilla för sig sjelf; om någon då tilltalade henne, spratt hon till, och den varma rodnad, som öfverdrog hennes kinder, förrådde hvar hon varit. med sina tankar. Det var en solvarm, lycklig; förtjusande höst. Men vintern stod för dörren, och med densamma kom sorgen, En kall och vacker morgon gick Nest ut med sin fästman — hon till källan, han för att på det lilla värdshuset i Pen-Morse afsluta ex handel. Han hade kommit ut något sent och lemnade henne derföre vid ändan af byn samt skyndade till mötesplatsen; och hon, klädd i sin nya kappa och hatt (hvilka hon påtagit emot moådrens råd — de voro nyligen köpta och mycket klädsamma) gick öfver ängarna, strålande af glädje och lycka. En person, som ännu lefde för .kort tid sedan, mötte henne, då hon denna morgon gick ned till källan, och sade, att ban vände sig om för att se efter henne, emedan;hon syntes honom ännu vackrare än vans ligen, Han undrade då äfven, hvarföre hon begagnade. sin söndagsdrägt, ty de wallisiska qvinnorna bära den vackra, blå klädeskappan blott i kyrkan eller vid andra högtidliga tills fällen, och den brukas aldrig, icke en gång under de kallaste vinterdagar, vid de husliga sysslorna. Likväls,: sade han, pvar det ej möjligt att tadla hennes klädedrägt, då man såg henne.n Nedför de sluttande stenarna gick flickan glad med sitt ämbar. Hon fyllde det vid källan, tog derpå af sig hatten, sammanknöt dess band hängde den öfver armen samt upplyfte