ligt talesätt i denna trakt; Nest visste att OM varskön och fröjdade sig: deröfver.. — Hennes moder förebrådde henne ofta denna lyckliga stolthet, påminnande henne, att skönet äfven var en gåfvå af Gud, men när hon började sin llla predikan, kom: Nest leende Och dansande fram till henne, knäföll framför henne och framräckte sitt blomstrande ansigte för att blifva kysst, och tystade så med de ljufvaste smekningar sin moders läpPar. Hennes glädtiga lynne kom mången att skaka på hufvudet och några sade att honl var obeständig och behagsjuk — hon kunde ej hjelpa det; ty hon måste söka att behaga 272, både gamla och unga, män och qvinnor. Och Nest behöfde ej göra mycket för att lyc28 häruti; ett älskligt: strålande leende, ett ri vänligt ord, ett gladt .ögonkast, några eltagande yttranden, allt behagade och intog; hon liknade det af feerna begåfvade barnet, och utströdde ovärderliga gåfvor hvar hon gick fram. — Men några som hade tolkat hennes leenden och vänliga ord, mera enligt sina egna önskningar än enligt deras egentliga mening, tyckte att den sköna, strålande Nest kunde vare bestämd och afvisande nog, och hämnades på henne genori att kalla henne vankelmodig. Hennes moder hörde det och suckade; men Nest skrattade blott. bland hennes husliga: bestyr var äfven det, att dagligen hemta vatten ur den ofvanbeskrifna källan. Gammalt folk berätta ännu, att det var den vackraste anblick i verlden, att se henne komma gående med lätta elastiska steg öfver stenarna, med vattenämbaret balancerande på hufvudet, ty hon bar det alltför skickligt, för att behöfva qvarhålla det med handen. De säga äfven, nw sedan de kunna förmå sig att vara milda och tala sanning, att. med all sin ombytlighet emot andra menniskor, fanns det dock aldrig-en bättre och