Aftonbladet – 28 april 1852, sida 2

nopennamn, 1 gzommititeen för landtmannatörsamlingen i Köpenhamn 1852, den 3 Mars 1832. Unsgaard. C: Barfoed. Björnsen. D. Frisenette. . G. Hummel. Cl S. Jörgensen. B. M. Paulsen. Thygeson. 4. Valentine. Lifförsäkringsbolag. Då få inrättningar finnas, hvilka i vidsträcktare mån gagna än väl organiserade och förvaltade lifförsäkringsanstalier, torde en kort utredning om egentliga ändamålet med lifförsäkring och de hufvudsakligaste fördelarne deraf, åtföljd af åtskilliga faktiska upplysningar angående alla de lifförsäkringsanstalter, i hvilka, enligt i allmänna tidningarne förekommande annonser, svenskar numera kunna vinna inträde, icke sakna ett allmännare intresse. Ändamålet med brandoch sjöförsäkring är, såsom enhvar vet, att freda den till hvars förmån försäkringen sker från egendoms förlust genom raöjligen inträftande olyckor. Detta är äfven förnämsta ändamålet med lifförsäkring. Den olycka, hvaremot säkerhet i ekonomiskt hänseende derigenom beredes, är förtida död af person, på hvars lifslängd andras försörjning eller rätt beror. Antag t. ex. att en sådan person, hvars ålder nu är 35 år, kunde, i händelse han uppnådde 65 års ål der, årligen bespara 1000 rdr för sin familj. Räntor oberäknade skulle således en-sammanlagd summa af 30,000 rdr antingen komma familjen till godo under hans lifstid, eller ock tillfalla den såsom ett kapital vid hans död. Men inträffar den olyckan, att han, i stället att uppnå de beräknade 65 åren, genom en eller annan tillfällig orsak aflider tidigare, utan att vara lifförsäkrad, går en större eller mindre del af detta kapital för familjen alldeles förlorad. Sker dödsfallet vid 60 års ålder, förlorar familjen endast 5000 rår. Inträffar det vid 535 års ålder 10,000 rdr; vid 45 års ålder 20,000 rdr o. 8. v. Aflider han mycket snart eller inom förloppet af ett år, mister familjen hela kapitalet. Försäkras deremot hans lif för närande vid 65 år påräknade 30,000 rdr, tillfal!er samma kapital familjen oafkortadt hur snart hans död dessförinnan. än må inträffa och således äfven i det fall, att den skulle tima blott en vecka eller ea enda dag efter det försäkringen kommit till stånd. Eller, allmännare uttryckt, genom lifförsäkring är det möjligt att, oberoende af tiden då man aflider, genast förvärfva ett vid dödsfall eller viss ålder utfallande kapital, motsvarande hvad den försäkrade eljest blott i det fall, att han uppnår högre ålder, skulle kunna sammanlägga. Denna egendomlighet gör för alla dem; hvilkas årliga inkomster lemna öfverskott under deras lifstid, men antingen helt ooh hållet eller till hufvudsaklig del upphöra vid deras död, lifförsäkring till säkraste och bästa utvägen att betrygga etterlefvande från fattigdom eller brist. Att i sådant afseende årligen bespara en del af inkomsterna att insättas i någon sparbank, ränteförsäkringsanstalt eller vinstgifvande rörelse, eller utlånas mot ränta till enskilde, är den plan, som mängden uteslutande följer; Men fastän äfven denna plan af hvar och en som dertill äger tillfälle, otvifvelaktigt bör fullföljas till en viss grad, är den dock, lemnad åt sig sjelf, högst ofullkomlig, enär den uppenbarligen förfelar sitt ändamål i fall den person, af hvars inkomster nämnde insättningar skola ske, icke uppnått påräknad ålder. Antag t. ex. att samma person dör ett eller två år efter det han börjar sätta en sådan plan i verkställighet. Det är lätt insedt, att de efterlefvande i detta fall ej bekomma mer än en jerförelsevis obetydlig summa, kanhända ej ens tillräcklig att betäcka de utgifter, den inträffade olyekshändelsen medför. Ränteförsäkringsanstalterne äga deremot företräde framför lifförsäkringskompanierna för alla dem, på hvilkas lifslängd andras försörjning eller rätt icke beror, utan endast åsyfta att, i händelse de uppnå högre ålder, bereda ökade tillgångar för sin egen ålderdom. Men då. ränteförsäkrings-anstalterna icke, i likhet med lifförsäkrings-kompanierna, ikläda sig äfventyret att, vid dödsfall, till den aflidnes rättsinnehafvare utbetala en större summa, som med oförändradt belopp utgår, ehvad dödsfallet inträffar förr eller sednare, utan, i händelse det timar före viss bestämd ålder, t. ex. före 56 års ålder, antingen alls icke verkställa någon utbetalning eller ock endast återgifva oförräntade de insatser, som dittills hunnit ske, är det uppenbart, att insättningar i en ränteförsäkringsanstalt medföra ringa och oftast alldeles ingen säkerhet för en familj mot förlust genom olyckan -af förtida dödsfall af den på hvars lifslängd och årliga inkomster gfamiljens bergning beror. Denna förlust Minskas föga derigenom att sistnämn de person, af hvars årliga inkomster insättningarne ske, verkställer desamma i de särskilda oförsörjda familjemedlemmarnes namn, ty aflider samma person i förtid, försvinna ock med honom de inkomster, hvaraf insättningarne skulle fortsättas, och hvad som i dylika händelser före dödsfallet redan blifvit insatt, är vanligen alltför obetydligt och tiden för tillgodonjutandet af fördelarne deraf alltför aflägsen, att serdeles gagna de efterlefvande. Slutligen förtjenar det äfven anmärkas såsom. mindre tillfredsställande då insättningar görf för flere särskilde familjmedlemmar, att om en eller flere af dem aflida innan de uppnått viss från början bestämd ålder, den öfriga familjen icke annat än .undantagsvis undfår någon den ringaste ersättning för de insatser, som under de aflidnes lifstid skett i deras namn. å Sparbanker återigen äro inrättade . för att från personer, tillhörande de fattigare klasserna, tid efter annan möttaga små besparingar i ändamål af desammas förstorande genom förräntning med ränta på ränta till ett när som helst disponibelt kapital. Häraf synes, att nämnde tre inrättningar, nemligen lifförsäkringskompanier, ränteförsäkringsanstalter och sparbanker, hvar för sig PA TA fn TA Fr dn dans 21 LIE Rett a