Aftonbladet – 27 april 1852, sida 2

— .Götheborgs Handelstidning yttrar följande i skatteförenklingsfrågan: Sedan denna, -af regeringen till de skattdragande: eget bedömande hänskjutna fråga, genom det af chefen för finansdepartementet till. samtliga konungens befallningshafvande nyligen utfärdade cirkulär tagit en sädan vändning, att den på visst satt kan anses såsom en lifsfråga för hela;det nu rädande systemet, mäste det utan tvifvel vara intressant, att följa den i sin utveckling, hvilket vi ä vår sida också ej ämna uraktläta, hvarföre vi egnat och komma att egna densamma en serskild rubrik. Sedan frägan i länen å ömse sidorna af Wettern — i Linköping och Wenersborg — blifvit behandlad på ett sätt, att regeringen haft skäl att dermed finna sig beläten, har man stött på patrulls redan i Upsala — frägan har der blifvit behandlad med ett allvar, som man troligen ej väntat äf en så belefvad hofman som landshötdingen Kremer, och är utan tvifvel detta den förekomne anledningen, som föranledt friherre Palmstjerna att utfärda det famösa cirkuläret. Det allvarliga och på sak gående i öfverläggningen vid provinsmötet i Upsala stack naturligtvis af som flugor i käl emot det lekande i det societetsspektakel konungens dyre befallningshafvande i Elfborgs län, hr Bergman, tillställde i Wenersborg, och der man spräkade de rebus variis et nonnullis aliis — allt utom den sak; för hvilken man blifvit kallad till stället. Om sälunda derigenom hr Bergman fått tillfälle att visa sig som en habil landshöfding, och genom denna lilla tjenst varit lycklig nog att qvittera gjorda tjenster ä andra sidan, så har deremot landshöfdingen Kremer, genom sitt sätt att leda öfverläggningarne vid sammankomsten, ytterligare haft tillfälle att bekräfta den goda opinion, som om honom säsom länsstyresman är rådande — och det stär nu vidare att erfara, hvilka meriterlandshöfdingarne i de äterstående länen ämna att inlägga, antingen såsom kronans högste embetsmän inom länen och länsinvånarnes värdige målsmän, eller såsom helt simpelt viljelösa verktyg för hr Palmstjernas på nådigste befallningo sig uppenbarande nycker. Saken må fö hvilken utgäng den vill, så bör det alltid bli intressant att geuom det sätt, hvarpå den blir behandlad, kunna formera sig en karakteristik öfver de serskilda länsstyrelserna, och vid en allmän öfversigt på sä sätt komma i tillfälle att skilja getterna från fåren. Beklagligt är blott, att hvad som här är fär, för regeringen, är getter för folket och tvärtom. Den stora majoritet, som Tegeringens förslag haft emot sig vid mötet i Upsala har varit betydelsefull, och har icke kunnat underlåta att väcka den konservativa konseljens bekymmer för sin framtid — och det slår väl icke fel, att den redan bittert ångrar sitt experiment. att vilja känna allmänna opinionen på pulsen. Troligen finner ministören bra otacksamt af de trogna undersätarne att sä der gifva en dekonfitur åt de välmenta afsigterna, och man skulle kunna beklaga regeringen för utgången af detta nya Upsala möte,, med sina mänga protestanter, om icke den hemliga afsigten med dessa tillställningar vore så lätt genomskinlig. I hela detta arrangement att inhösta en opinionsyttring är det nemligen icke svårt att spåra en snara. För konseljens optimism har det nemligen gestaltat sig sä här: Vi ha ju beskedliga landshöfdingar öfverallt, 11 f. d. militärer, 4 f. d. statsräder, 2 f. d. polismästare och de öfriga f. d. civila embetsmän; det vore välnog om vi icke skulle få ett sädant förslag att gå igenom med pukor och trumpeter. Vi kunna ju börja med vår vän Bergman i Wenersborg, han drillar nog igenom saken med gubbarne, och sedan gär det undan för undan — ett tu tre hafva vi hela landets beslut, sådant vi önska det, och komma de sedan vid en blifvande riksdag och borsta sig, och mena tro på att någon förenkling af grundräntorna ej blifvit vunnen, så slå. vi dem i halsen med att det är deras eget beslut — så som vi så mänga gänger gjort med de beskedliga rikets ständer — de kunna kanske grumsa litet öfver att de låtit pudra sig, men det är då hufvudsakligen på sig sjelfva de bli onda — vi tvä våra händer, och — det bästa af allt — sitta qvar på vära taburetter., Nu var det visserligen en förarglig historia med det der Upsala-mötet — ty att för en minister stanna i en minoritet af 5 procent kan icke vara serdeles uppmuntrande — men, ännu äterstår mänga hyggliga landshöfdingar, och således — ,bättre lycka nästa gängl!,