Aftonbladet – 27 april 1852, sida 1

hoppet att se något mera af drottning Victoria. Men jag skulle dock få se något mera af henne, tack vare händelsen och min gamls svenska paraply, som för sista gången å utrikes ort nu gjorde mig god tjenst. . M:rs Halle : kusk, en af drottning Victorias loyala undersåter, som hade, under vår resa till Windsor, varit särdeles angelägen att undvikaen visstung och sandig väg, ade nu varit angelägen att icke undvika densamma, förmodligen emedan han sett sin drottning taga denna samma väg. Och så funno vi oss, till.vår öfverraskhing, om en halftimma, plöjande sanden i hack och häl på drottning Victorias tåg. Sedan vi så åkt helt långsamt några minuter, vände sig drottningen om, vinkande med handen vår kusk att köra om tåget. Han lydde, och Just som han kom förbi drottningen, tog han stark fart för att klara vägen för hennes majestät. . Vi hade ej farit femtio steg, då vid vagnens starka fart en af vagnsdörrarne flög app och alla paraplyer och paragoller togo fart för. att kasta sig ut på landsvägen för drottning. Victorias fötter. Jag hejdade: dem, men för sent för min svenska paraply, som beslutsamt flög ur vagnen först ut på landsvägen. Min svenska paraply! Min. trogna följeslagare under tre års resor, min reskamrat i Amerika. och Westindien — nej, den kunde. jag ej lemna här för drottning Victorias hästfötter! .Den måste jag plocka upp, om in midt för dessa fötter. Vi måste stanna; jag. måste utl, sade jag åt min något rådvilla vän, jag måsteha igen min paraplyl, Mrs Hall ropade till sin kusk att stanna, och jag steg ur vagnen. detsamma kommo drottningen och prins Albert galopperande, skrattande och nickande vänligt till mig, som: ej kunde hjelpa att äfven skratta.