Aftonbladet – 27 april 1852, sida 1

Ihonom ett ståtligt fruntimmer och tvenne herTar, efter dem tre betjenter. Alla voro svartI klädda; alla redo på bruna hästar; tåget såg så enkelt och anspråkslöst ut som möjligt. ag hade mina ögon fästade på drottningen. on föreföll mig, emellan de två långa herTarne nästan som en liten flicka, och så obetydlig till utseende att det nästan kostade på Mig. Jag mindes våra nordiska drottningars ståtliga figurer, gestalter och utseende. Der1 var hennes hy grå och uppsynen mulen, som väderleken denna dag. Det lilla hufvuets beprisade vackra form: kunde jag. ej se för hattens skull, gom äfven skuggade undan en öfre delen af pannan: Särdeles väl proPortionerad och nätt föreföll hon mig, den illa gestalten, och säkert sittande på hästen, som ter bära henne som på lek. Hon äg på oss och helsade med en knapp rörelse På hufvudet, hvarken vänlig eller vinnande, I Prins Alberts blick och helsning låg mera huManitet, Så kom den lilla prinsen med hatten lyftad åf sitt hufvud och -detljuslockiga året lekande för vinden, en späd gestalt men Med ögon och uttryck ur hvilka en engel tycktes blicka; så allvarlig och så mild -såg an ut, den vackra, nioåriga gossen. Hans anblick rörde mig besynnerligt. Och jag kunde ej hindra mig att säga sakta på svenska: ,Gud signe dig, du sköna barn!s Några små öfver-loyala pojkar svängde och hviftade så med sina hattar, att drottningen sade åt dem: nsätt på era hattar, ni skrämma hästarne!, Och då hon i detsamma vände sig åt vår sida, var det ett uttryck på hennes framskjuina underläpp, som — jag hade velat se mera af, ty det låg deri ettåterhållet friskt och qvickt löje. Men hon red förbi; tåget vände af till venster på en biväg i skogen, och försvann under de gröna träden. Och jag sade farväl åt