Aftonbladet – 27 april 1852, sida 1

som den företer. Den stolta drottningen på Windsors terrass, med halfva verlden för sins fötter, och sednare, under de sista dagarne af sitt lif, träffadihjertat af Essexs förräder och död på schavotten; sittande stum med ögonen stirrande på en punkt, fingret tryck på de slutna läpparne, vägrande läkemedel önskande döden, döf för alla ord utom bönens — hvilka olika taflor! Jag tror att jag älskar henne i denna sednare, Ty hon dog med hjertat varmt ännu. Denna Elisabeth står dock med sällsam fr i historien, ensam på mer än ett sätt. ycka och lidande, kärlek och hat, segrar, schavotter, högsta middagsglans, djupaste natt, — och under allt detta en vilja, et medvetande som förstod att herrska, att beherrska sig och andra, — ett märkvärdigt menniskolif! Bredvid .detta står drottning Victorias, som en sollyst idyll — hitintills. Vi gingo upp i rummen på slottet. Jag skall ej säga mycket om dem, deras prakt och målningar. . Dem jag såg i Warwick-Castle frapperade mig mer. Och som drottningen nu bodde på slottet fick man troligen ej se de vackraste rummen och de bästa taflorna. Af de sednare fäste sig inga djupare i mitt minne än de ypperliga porträtterna af påfven Pius den 7:de och af kardinal Gonsalvi, kanske äfven något för den märkliga kontrasten i dessa gestalters karakter, med den af de engelska konungarne midtemot i galleriet. Den finaste och mest fulländade andeliga personlighet uttalar sig i dessa sköna italienska gestalter, talar ur deras genomträngande ögon, tyckes röra sig i deras fingerspetsar; man skulle säga att det ädlaste italienska vin glöder i deras ådror.. De höga herrarne af hanoverska huset ge ut att ha druckit ofantligt mycket porter.