Aftonbladet – 23 april 1852, sida 2

eg JRR en Äger EN mer en protestantisk kyrka (hvartill medlen för närvarande samlas i England såsom repressalier för kardinal Wisemans utnämnande) lvi att höja sig i hjertat af Rom med den -tydligt uttryckta meningen att åt den protestantiska kyrkan värfva så många proselyter somin möjligt. Man vet med temlig visshetattingalsi lagar komma att stiftas till. förebyggande aflp protestantiskt proselytmakeri. Så handlar man i den stat, hvars öfverhufvud, -ipso facto, är en upprätthållare af enheten inom den derstädes antagna religion. När den oktrojerade författningen i Österrike blef återtagen utkom, kort efteråt, ettp kejserligt reskript, som uttryckligen :förklaradels att alla i religiöst hänseende gifna frioch rättigheter förblefvo orubbadt bibehållna. Häraf visar. sig att de tre såsom mest intoleranta. ansedda stater: Turkiet, Rom och Österrike, i frågan om samvetsfrihet äro verkligt liberala bredvid Sverige. Det är icke främmande trosbekännare, utan de till den evangeliskt lutherska läran sig bekännande svenskarne hvilka hårdast drabbas af detta onaturliga och mot vår tids anda stridande tvång. En iSverige bosatt jude, grek, katolik, reformert eller mahomedan kan öfvergå till hvilken religion han behagar utan att derför blifva borgerligen straffad, men öfver den lutherske svensken hänger lagens svärd som fordom Dionysii svärd öfver Damocles. 3 Enligt lagens bokstaf är hvarje svensk man i religiöst hänseende underkastad en iräldom, som skulle vara outhärdelig, om: den tillämpades, ty nästan vid hvartenda steg han tog skulle han hafva en stadsfiskal, en länsman !f eller en polisagent vid sin sida för att bevakalg hans steg, släpa honom till. domstolarna och från domstolarna till fängelserna; Endasttanken är lemnad fri; emedan tankens luftiga vä-lr sende icke kan. gripas at lagens arm, menl hvarje, tankens yttring, hvarje steg till sam-t vetets frigörande, hvarje försök. att,ide evigalj angelägenheterna, följa öfvertygelsensröst ärl; belagdt med menskliga straff. a Nu är det visserligen sannt att dessa strafflg litet eller intet tillämpas. Dervid stöter manl, dock på en annan olägenhet, hvilken såsom en skugga i alla tider och alla länder följtl3 orimliga och mot tidsandan stridande lagar,li nämligen att en lag som finnes och är i fulll, juridisk kraft, de facto upphäfves, emedan den icke tillämpas. Derigenom råkar den lagen i förakt och ett folk, som sålunda lär sig ringakta en lag, kan, lätt nog, lära sig att vanvörda all lag. Dessutom gifva de qvarstående föråldrade lagarne alltid kitsligheten vapen i händerna, när helst denna finner för godt att röra på sig; och svårligen kan det finnas någonting mera nedslående för ett folk än att ega lagar som hvila? — ända till dess enskilda, och vanligen icke de hederligaste, bevekelsegrunder sätta dem i verksamhet. Att stastkyrkan med så obeveklig andelig despotism kunnat hålla svenska folket i verklig träldom är lätt förklarligt deraf, att svenska kyrkan har större politiska rättigheter än någon annan kristen kyrka i verlden. Svenska kyrkans presterskap utgör en fjerdedel af nationens representanter, medan presterskapet i intet annat land på jorden, i kraft af sitt embete, utgör ens någon del af national-representationen. — Svenska kyrkans Primas, erkebiskopen i Upsala, torde näst påfveni Rom vara den i politiskt hänseende mäktigaste prelat i verlden, ty, medan Englands biskopar endast hafva säte och stämma i Öfverbuset, är Svea rikes ärkebiskop sjelfskrifven president i riksförsamlingens. andra kammare. Det torde icke vara alldeles ur vägen att visa huruledes vårt presterskap och våra prelater hafva större makt äm: till och med de katolska presterna och preläterne, emedan derigenom måste blifva tydligt, bland annat, att svenska kyrkan redan förut är rustad med tillräcklig makt, att icke behöfva frukta lättande på det i Sverge nu rådande, allt för långt drifna samvetstvånget. Danmark och Norge, tvänne länder bebodda af samma folk som Sverge med samma seder och tänkesätt, hafva båda tillämpat samvetsfrihetens heliga lag. Den har varit tillräckligt länge rådande derstädes för att man af erfarenheten har kunnat lära känna dess verkningar. Nåväl, det finnes ingen enda bildad Dansk eller Norrman, ja näppeligen ens någon. dansk eller norsk prest som skulle vilja hafva det gamla samvetstvänget tillbaka. Inga proselytmakerier, ingen schism, inga rättegångar, med ett ord ingen af de olägenheter, som i Sverge så rättvist och så allmänt öfverklagas, har yppat sig i Norge och Daunmark, fastän samvetet der äger lika mycken frihet, som det här fjettras af småaktiga stadganden. Slutligen torde vi få framhålla ännu en annan sida af saken, hvilken icke saknar sin betydenhet. Man har alltbitintills trott att Sverges konstitution: af 1809 påböd det i landet rådande, odrägliga samvetstvång, och man fann derföre naturligt att-regeringen upprätthöll äfven denna mindre prisvärda del af konstitutionen. I dessa dagar har deremot, på ett alldeles obestridligt sätt blifvit ådagalagdt att Sverges regeringsform, långt ifrån att främja samvetstvånget, äri detta hänseende så liberal som de flesta andra Europeiska statsförfattningar. Efter denna erfarenhet blir det, vid hvarje hädanefter skeende religionsförföljelse i Sverge, icke mera statsförfattningen mutan den verkställande makten, regeringen, som, utan stöd af lag, anställer eller främjar förföljelsen. Vi anse denna omständighet vara värd regeringens synnerliga uppmärksamhet, emedan regeringen hädanefter får i dessa frågor bära ett ganska tungt ansvar inför både samtid och efterverld. et a Ir fr RA SVR mm mm bh ov RA ch: Fra CN m met RR UTRIKES Södra ordinarie och snällposten medförde