Aftonbladet – 23 april 1852, sida 2

r icke underligt öm man skulle fästa sig vid denu ä modet blefna religiohsförföljelserna, dessa uppröande avtodafger, hvarigenom den som yttrar en öfertygelse, stridande mot stätskyrkans antagna dogner, har att emotse beständig landsflykt såsom straff adrom till varnagel, och detta-i en tid som man cke tvekar gifva benämningen framätskridandets. Med innerlig rörelse och djupt deltagande läsa vi om le rysliga förföljelser, med hvilka vära första christa hemsöktes af de romerska kejsarne, under det vi e samma skädespel förnyadt inför våra egna ögon, j(emligen med den mildring i straffet som blifvit en jödvändig följd af tidsandan och civilisationens framteg. Vi sträfva efter frihet i allt som rörer vära nateriella intressen, vi veta att alltings utveckling ch trefnad fordrar frihet, men vi tveka icke att päägga det religiösa lifvet fjettrar,; hvilka äro ovärdiga stt sannt kristeligt samhälle och blott tjena att fram alla och nära skrymteriet. Kristus sjelf predikade ördragsamhet, hela hans lif var ju blott en försoling, och vi som göra anspråk att bekänna denna ära i dess renaste form — vi förfölja alla i religionsrägor olika tänkande. Om man skulle nagelara deras renlärighet, som så bittert klandra alla lessa religiösa rörelser, så kunde det blifra ganska vifvelaktigt om icke denna affekterade renlärig aet haft sin grund just i saknaden af ett religiöst sinne. Man mä icke låta sig. bedragas af vära da sars så kallade renlärighet, ty mången som ropar på satolicism, mysticism oeh hvad allt det heter, är kanske lika tom invändigt som en ihålig nöt. Dettväng som användes för att uppehålla en statsreligion, tyckes tillkännagifva att den icke är fullkomlig, och i följd deraf icke fullkomligt tillfredsställer hjertats behof. Fanatism bör man söka hindra och förekomma, men ötver vår tro bör och kan ingen annan dömma, än -— Gud. z Emellertid afvaktas med spänd uppmärksamhet målets afgörande mellan Baijur och fröken von Bogen. Ransakningen var högst intressant, i synnerhet för den skicklighet fröken von Bogens advokat utveckjade. Dagens on dit, är eljest vär kraftfulle öfverståthållare, denne Napoleon i smätt, som med sina decreter förvånar hufvudstaden. Att han mäste hylla centralisationsprincipen är tydligt. Först tog han humör öfver dansenoch bestämde med faderlig omvårdnad huru många gånger publiken. skulle få svänga sina ben på de la Croix maskerader; och nu har han af fruktan att den undertryckta danslusten skulle urarta till ett ursinnigt begär att åka, utsträckt. sin hägnande hand öfver herrar omnibuskuskar. Icke an det väl vara öfverstäthällarens mening att öfverlytta omnibustrafiken i polisens händer? Icke mätte indamälet med denna nya förordning afse en tillökning i sportlerna, hvilka blifra dess rikare, ju oftare tillständsbref utdelas? Icke måtte det vara brist på uippvaktande nyärstiden, så att man måste taga sin tillflykt till dessa stackars kuskar för att få visitlädan full?. Orsaken är snart sagdt omöjligt att utfundera, så vida ieke öfverståthällaren är hästvän och tycker synd omde magra kräken, samt på detta sätt vill ;vinga ideras: egare att egna dem en bättre värd. Vända saken hur man vill, så ligger det ändå nägot lardsfaderligt i den här förordningen. Mån kan säga att öfvörstäthållaren sjelf sköter tömmarne. Lycka på resan! Saken har likväl en -betänkligare sida, nemligen polismyndighetens ingrepp i-ett borgerligt näringsäng, för hvilket man; skattar till bådekronan -och staden: Dylika förordningar: äro icke egnade att ingifva förtroende för styrelsen — då man helt enkelt genom nägra penndrag af öfverstäthållaren kan blifyvs en tiggare. Fortgär han lika raskt på reformernas bana, som han börjat, så har hufvudstaden att emot se ännu flera förordningar, utan att det finnes någor gräns för dessa maktspråk. Hur regeringen uppta ger: de klagomål, som utan tvifvel komma att fram föras, vet man icke. Gillas dessa tilltag, ty sä kar man med skäl kalla dem, på högre ort; hvad skall SEPA I JET I ME FIT.