vitnesbörd om sin tillvarelse och verksamhet, skall det säkerligen intressera de fleste läsare att erhålla en kort beskrifning öfver de vigtigaste af dem. Så som dessa folkslägter framträda i myterna och sagorna, kunna de hänföras till sex hufvudklasser, nemligen Svartalfer, Ljusalfer, Jötnar eller Jättar, Menniskor, Asar och Vaner: en indelning, som vinner ett väsendtligt stöd deri, att vi i Eddans Alvismal ha lemningar af Alfernes, Jötnarnes, Menniskornas, Asarnas och Vanernes språk, hvilka, för så vidt orden med säkerhet kunna tydas, böra hänföras till alldeles skilda arter. Vi skola nu i största korthet taga en öfversigt af dem. 1) Svartalferne, äfven kallade Döckalfer och Dvärgar, skildras såsom små, svaglemmade, svartbåriga, fintliga men fega varelser, som lefde i klippoch jordhålor högst upp 1 Norden. De hade intet namn på säd och kände således icke åkerbruket, men voro erfarna i metallers bearbetning och alla slags trollkonster. Mellan dem och de öfriga racerna, i synnerhet Männerna eller Menniskorna, somförföljde och jagade dem som djur, herskade en bitter fiendskap, och ett närmande fann i allmänhet blott rum, när Menniskorna eller Asarne önskade begagna sig af deras sinrika konstfärdighet eller trollkonster. Man ser tydligen, serdeles af Rigsmål, att det är en undertryckt och på jemförelsevis låg bildningsgrad stående folkstam. Allt detta synes motsvara Lapparne, liksom det öck är sannolikt, att dessas tillvarelse i norden går tillbaka till stenåldern, med hvilkens folk de, efter allt hvad man kan sluta af de efterlemnade minnesmärkena, haft väsendtliga likheter ilefnadssätt, seder och religiösa bruk. Men blir frågan om hvilka som uppfört stenålderns kolossala grifter, då möta flera vigtiga invändninar. Mellan Nilsson och Eschricht har ock lifvit förd en intressant strid om denna sak. Oaktadt all talang, som blifvit utvecklad å ömse sidor, kan denna strid knapptanses för slutad och skall efter allt utseende börjas å nyo, enär man i ostronbankarne redan funnit och framdeles kommer att finna rika materialier till kännedom af stenålderns folk. Vid första undersökningen af dessa materialier synes segren luta till Lapparnes sakförare, helst af de i ostronbankarne funna klufna djurbenen otvifvelaktigt synes, att det folk, som efterlemnat dessa qvarlefvor, lefvat på -lappskt vis och, liksom Lapparne ännu göra, utkoka märgen af benen. Men härmed är sar ken ej afgjord; ty om man än vill antaga, hväd som för öfrigt är sannolikt, att det är samma folk som urkokt märgen af de i ostronbankarne funna djurbenen och uppfört stenålderns kolossala grafvar, så synas dock just ostronbankarne genom sin stora utsträckning och genom den omständigheten att benen tillhöra djur som synas dödade på olika årstider, antyda, att det ifrågavarande folket, i motsats till Lapparne, bott kolonivis och haft stadiga hemvist året om, eri åsigt, som bevisar sig sjelf, enär det eljest skulle vara omöjligt att förklara sammanhopningengenom menniskohand af ostron till mångtusentals lass. Betänker man tillika, att konseqvensen af att tillägga Lapparne, hvilkas hela organisation och lefnadssätt synas beräknade på, och hvilka efter de uräldsta traditioner också måste antagas ha städse lefvat i kallare länder, uppförandet af dessa långs Europas kustländer och större floddalar befintliga grafvar, nödvändigt måste fordra att de lefvat på dessa ställen, alltså äfven i ett så sydligt klimat som Medelhafvets; så tillväxer tviflet mot att Lapparne uppfört dem ännu mera, för att ej tala om det slående deri, att sådana grafvar platt icke finnas der Lapparne sedan urminnes tider haft sitt hem, och äfven deri, att dessa menniskor, som på grund af sin oansenliga kroppsbygnad af forntidens samtidige betecknades som dvärgar, skulle ha uppfört de ofta af ofantliga block sammansatta stenbyggnader, som traditionen tvärtderemot tillägger kämparne, hvarmed man dock, som skeletterna visa, ingalunda är berättigad att förstå menniskor af någon öfvernaturlig storlek. (Förts.)