Aftonbladet – 21 april 1852, sida 2

de vanligaste förhållanden ilifvet — som vi alla måste erkänna vanligt, 1emligen huru den gamla: lärarinnan bortglömres af de unga som bon fostrat upp — ofta son deras andra moder — huru dey utan elakht, utan föresats, endast-af vanligt lättsinne ifverlemna henne åt sitt öde — att efter sin ånga arbetsamma färd, i hemmen der man bhöfver henne; och ur hemmen då man: ej belöfver henne mer — lemnas allena att lefva ler dö öfvergifven. Denna berättelse hadelåtit mig tänka: Saken måste lyckas. -Denär en mensklighetens sak, och dess förespåkarinna: vet att röra hjertan.s I Amerika hrde jag att saken blifvit verkställd, asylet förde gamla uppbyggdt, och jag hade satt ritt hjerta på att besöka det under mitt besöli England. Jag behöfde blott uttala nin önskan dertill för mina vänner i London. En af den goda anstaltens mest verksamma bfordrarinnor, mrs D. Laing, förde mig med sr dit. Det var en skön eftermidag. Huru behagligt att med den vänliga run åka, i öppen vagn, ur den bullersamm: staden åt den vackra förstaden. Kentishton, der de gröna fälten lyste i solen och trädich blomster vinkade i vinden; det var ljuigt att derunder lyssna till fru L., buru ho, allt sedan sin första ungdom, tillbringad ittigdom, önskat, öfver allt annat, att en gångkunna gagna de nödställda af sitt eget kön, rilkas mödosamma väg hon sjelf begynnt at gå; om hennes sällhet, då hon nu sett sig stånd att verkställa sina unga års varma öskningar. Skön är solen och värmande; me; mera skön och värmande ännu är menniskkärlekens sol i klara menniskoögon. Vagnen stannade framför t par gallerportar. Der innanför, på en öpen plats, med fri utsigt, låg ett stort, stålgt hus, bygdt af grå sten, i vacker, antik il. Det var de