Aftonbladet – 21 april 1852, sida 2

deras beqvämlighet, huru lätt hatt-asken under pallen rullades fram, huru väl och sakta dörrarne slöto till, ty de voro försedda -med klädeslister; huru allt var ställdt så att de skulle finna lifvet lätt och behagligt. I ett af rummen satt en gammal fru, som var sjuklig och ej mera kunde gå ut. Hon satt i sin beqväma länstol, de matta ögonen som lyste likt ett par svaga ljus i det ännu vackra ansigtet sågo ut åt ett fönster, hvarifrån var en herrlig utsigt öfver fjerran gröna, tornprydda höjder, öfver hvilka nu solen sjönk ner i stilla höstprakt, upplysande rummet der den gamla satt. Hennes röst var svag; så var tydligen hennes lifskraft; lampan var nära att slockna. Men inom liksom utom den gamla syntes allt fridfullt och ljust. Fredad för aggande utkomstbekymmer, frälsad ifrån kallt rum, knappt bord, från ödsligt hem, kunde hon här lugnt afbida natten, — sjunkande stilla, likt den sjunkande solen, som blickade in i hennes rum vänligt som en väns varma öga. Den gamla lärarinnan; och alla de gamla här! — — — bhjertat sväller varmt vid tanken på dem, och denna asyl. Å g På sådana anstalter ser man hjertat 1 ett folk, Här var ej fråga om nägra Classes dangereusess, som samhället måste taga. om hand för att värna sin egen trygghet. Här var fråga om en klass, den minst farliga, den mest värnlösa inom samhället, om de stilla i landena, som hvarken pocka eller hota, om ensamma qvinnor, som efter lif af möda och försakelse i det unga glägtets tjenst,. gå bort i det tysta — man vet icke hvart — att gömma en tillvarelse som de känna till öfverlopps, till besvär — gå bort, ofta likt den sjuka fågen som söker ett mörkt rum i skogen för att dö. ; (Forts. följer.)