Aftonbladet – 19 april 1852, sida 3

kyrka, som har spetsen för sitt regemente uti den konstitutionella statens regemente, d. äuti konungen och de fyra stånden på riksdagen, och som uti alla sina former och på hvarje steg är fullständigare än någonstådes eljest invecklad och sammanväxt med statsväsendet, så att t. ex. den svenske presten har att såsom en kommunens förman äfven förvalta alla borgerliga kommunalangelägenheter; 3) presterskapets biskopligt-konsistoriela organisation, som i någon mån skyddar den svenska kyrkan för att helt och hållet förvandlas till ett byråkratiskt statsdepartement, i det den åtminstone öfverlemnar de rentinre kyrkligt-teologiska sakerna till sjelfständig förvaltning åt det i åtskilliga grader strängt indelade presterskapet i de särskilda stiften, och ännu i dag lemnar hela undervisningsväsendet i.dess händer. Slutligen meddelar förf. intressanta underrättelser om vetenskapligt lif, liturgi och kultus, om sektväsende och sträfvanden att bilda föreningar. Efter en sådan redogörelse för bokens innehåll uttalar rec. sitt omdöme om dess föremål, den svenska kyrkoförfattningen, på följande sätt: Om vi nu således äro tacksamma för förf:s meddelanden, så kunna vi likväl derföre på intet sätt instämma i hans åsigter. Vi kunna först och främst icke anse denna svenska kyrkoförfattning så särdeles egendomlig, som förf:n; vi tro fastmera, att så väl motsvarande enskilda drag, som ock historiskt sammanhang med de olika lutherska landskyrkorna kunna uppvisas, och att den väsentliga skiljaktigheten endast ligger i olikheten af statsförfattningen, uti hvilken kyrkan helt och hållet har invecklat sig. Vi kunna ännu mindre förtjusas af denna författning, såsom författaren, hvilken tyckes finna den högsta formen för Guds rike uti en sträng ortodox, biskopligt-luthersk-statskyrka.s ,Hvadoss Tyskar beträffar, skall han icke lätt med sina upplysningar lyckas öfvertyga en enda, med undantag af dem som redan förut äro det, att en sådan sammanblandning af kyrka och stat, som i Sverge, — der den kyrkliga rätten mätes efter hemmantal; de presten tillika är både borgmästare och poliskommissarie, så att för yttre göromål, enligt hvad man sjelf måste medgifva, någon vetenskaplig bildning alldeles icke kan uppkomma; der vidare presterskapet har hela skolväsendet att besörja; och der slutligen statsmakten hos konungen och riksdagen eger så vidsträckta rättigheter i kyrkolagstiftningen, att derföre icke ens någon gräns kan uppställas — han skall, säga vi, icke lyckas öfvertyge någon derom, att en sådan statskyrklighet är något annat än konfusion; att denna statskyrkliga landsförvisning ur riket af allt icke lutherskt är något annat än intolerans, och ati denna konfessionalism, som endast grundar sig på embete och bekännelse, är något annat än en förstening af allt kyrkligt lif. Och om d:r Harless (den tyska författare. som beledsagat d:r Knös bok med ett förord) skulle hafva föranledt öfversättandet af denna teckning, i ändamål att den skulle tjena till förebild för Tyskland, så bekänna vi, att den för oss blifvit en helsosam skräckbild, och hoppas, att den skall göra samma verkan hos alla de evangeliska kristna i Tyskland, som ännu icke blifvit helt och hållet verluthert. Vi veta alltför väl, att omdömen af tyska teologer om vår kyrkoförfattning blifvit fällda äfven i en motsatt riktning, och vi vänta att Svenska Tidningens insändare i sinom tid skola framdraga sådana. Men vi hafva flera anledningar atttro det på insigt grundade omdöme, som vi här såsom tillika ett af de nyaste anfört, uttrycka en åsigt om vår svenska kyrkoförfattning, som icke blott delas af den stora majoriteten af hela den bildade verlden, utan äfven af sjelfva flertalet bland lutherska teologer uti de länder; der-protestantismens ljus uppgått och icke åter blifvit satt under en skäppa. :