Aftonbladet – 17 april 1852, sida 3

raliska tillstånd, lidanden, laster. Bland dessa klasser voro kuskar, bärare, postiljoner, småhandlande, fruktsäljare, polismän, musikanter, gatsopare, tiggare, hospitalshjon, ficktjufvar, våldsverkare ms fl. Berättelserna, i hvilka personerna infördes sjelfve talande och handlande, voro rika på både humor och pathos, komedi och tragedi, nyhet och vishet. De buro en inre stämpel af sanning. Yttre tilldragelser bekräftade den. Författarens anda var djupt allvarlig och christlig. Hvar, äfven den ringaste menniskovarelse, som vi möta och förbise på gatorna, fick bär framträda i dess egen verld, dess hem, uppfostran, begrepp, laster och dygder. Utan känslosamhet men utan skonsamhet följde författaren samhällets pariahs ifrån deras första oskuldsdagar och genom deras degradation ända till de yttersta menskliga eländen, som fängelserna och hospitalerna gömma, Här voro inga Parisiska Mysterier tecknade af en blott till hälften christlig författare, i melodramatisk halfsanning, dragande och bedragande på en gång, Här var mera. Här var sanningen, verkligheten, sjelf, afslöjad af en sannfärdig kristen, och talande i sanningens öfvertygande språk. Här voro och stränga statistiska fakta dragna af de moraliska siffrorna. Dessa och de slutsatser de förde tillkommo Englands tänkande män och -qvinnor att häpna. Det var ovedersägligt bevist genom bär anförda fakta att tusentals qvinnör funnos i London (och i andra Englands stora städer), som icke kunde lefva af sitt arbete, icke kunde Jefva ls utan genom — förnedring. Det var ovelersägligen bevist likaledes att tusentals män