Aftonbladet – 17 april 1852, sida 2

itskilliga episoder och förvecklingar af underordnadt intresse. Åtskilligt torde dock vara att anmärka mot den teckning förf. här gifvit af det inflytande som verldens frestelser utöfva äfven på ett ädelt hjerta. Låt vara att Sigfrid i Hecklas perlskimrande pelarsalar tömt glömskans bägare, det kan dock ej an nat än stöta vår vördnad för det godas makt att se hofiom fatta dolken med beslut att stöta den i sin fosterbroders bröst. Så som författaren framställt dessa förhållanden var det endast brodrens tilifäliga dröjsmål som räddade honom undan det redan väntande stålet och Sigfrid sjelf från fullbordandet af ett brott, för blotta tanken hvarpå en karakter sådan som hans skulle ryst tillbaka. Heltannorlunda är i Urdur den motsvarande situationen tecknad. Den unge sjömannen är der nära att falla ett offer för en svaghet, för hvilken verkligen äfven de ädlaste kunna tänkas falla ett offer, nemligen frestelsen att för vinnande af rikedom och jordisk ära förneka sin ringa härkomst och dem med hvilka man fordom delat sitt armod. Man följer med deltagande denna strid mellan pligt och rätt å ena sidan och en naturlig svaghet å den andra, medan man måste vämjas vid Sigfrids onaturliga beslut. En gång af sin goda engel elfvan Titania återförd till sig sjelf, synes å andra sidan Sigfrid: ögonblickligen hafva erhållit nog mycken fasthet, då Hecklas sista anfall ej ens hos honom väcker den ringaste tvekan. Då stycket utan tvifvel skall upplefva talrika representationer, så skulle en lätt åstadkommen förändring i dessa afseenden i vår tanka bidraga att betydligt höja dess värde. Man skulle i öfrigt kunna anmärka att det hela är något uttänjdt, synnerligast som anläggningen icke är beräknad att spänna åskådarens intresse. Men man försonas i viss mån härmed genom tomten Pucks naiva pjoller, kryddadt af åtskilliga oförargliga allusioner på de menskliga svagheterna, genom ädla tankar återgifna på ett vårdadt, stundom skönt språk, och genom en god hållning i teckningen af några af de sekundära personligheterna, såsom grefven, fiskaren Pehr, sonen Erik. o. 8. v. Utförandet var förtjenstfullt. Hr G. Kinmanson återgaf med värma och lif hjeltens, Sigfrids, roll, och m:lle Helfrid Torsslow med osökt, naivt behag Titanias. Hr Swartz ådagalade såsom grefven den kalla, inom ståndsfördomarnes och egoismens härda skal förstelnade aristokraten, derna fina takt, denna lugna måtta, som lofvar att göra honom til en skådespelare af första rangen. Hr Norrby var tomtegubbe på ett sätt, som visar att han såsom komiker lyckas långt bättre i den glada. tokroliga genren, än i den burleska, der mångfald och en fin känsla för lagom i hög grad påkallas. M:lle Frösslind, bergtrollet Heckla. och hr L. Kinmansson; den gamle fiskarer Pehr, återgåfvo båda på ett tillfredsstäliande sätt sina roller, hvarjemte hr Thegerström förtjenar ett erkännande af det oaffekterade och jemna i hans spel. Uppsättningen i dekorationer var ytters praktfull. Skulds brinnande boning i jorden: innandömen, der hon kokar guldet och mec sin slef utkastar det i bergen att fresta men. niskorna, ljusets söner; och Hecklas af gulc och ädelstenar skimrande pelarsalar, der hor med sin prakt dårar sina ofter, voro af öfver. raskande effekt. Såsom efterpjes gafs i går den nätta kome: dien sKärleksreceptetv, som med äkta fransyst liflighet återgifves af Mindre teaterns sujetter Representationen gafs till benefice för m:l Frösslind, hvilken, såsom vi redan nämnt hade att fägna sig åt utsåldt hus.