Aftonbladet – 17 april 1852, sida 2

Mindre Teatern. ; I går afton gick åter ett nytt svenskt originalstycke för första gången öfver denna teaters scen. . Sigfrid, sagospel i fyra akter af författaren till Tidningsskrifvaren m. fl., behöfde ingen åntian rekommendation än denna, den populäraste bland våra dramatiska författare-firmor, för att. väcka ett lifligt iniresse och: med spänd nyfkenhet väntas af er fylld salong. För författaren till Tidningsskrifvaren, som har sin egentliga styrka utitendensoch tillfällighetsstycken samt ej utan framgång försökt sig äfven i det historiska skådespelet, är sagospelet likväl: ej någon alldeles ny genre. Dess bearbetning af Urdur eller Neckens dotter är allmänt bekant, och den framgång detta stycke hos oss rönt, synes hafva uppmuntrat förf. till. ett nytt försök i denna väg. Då (en: författare vill ur andeoch sagoverlden hemta stoff till ett arbete för scenen, så är nutan tvifvel operan det område, der mythens eller sagans. andar, omhvärfda af musikens toner, framsväfvånde i en luftig dans och. omgifna af sceneriets bländande prakt, bäst trifvas och deras samband med den materiella verlden kan erhålla denna anstrykning af mystik, som är nödvändig för att i någon mån framkalla illusion och borttaga det fadda, som så lätt fäster: sig vid de scener, der idverlden och verkligheten sättas i beröring med hvarandra, ; I det för en talscen skrifna sagospelet åter, ligger det stöd författaren har att väinta från scenen endast uti dekorationernas prakt och sceneriets skiftande mångtald. Denna art af iramatiskt författareskap gör derföre i-hög grad anspråk på antingen ed sann och lefvande -humor eller en: djup poetisk känsla, uppburen af stor. makt öfver språket samt vana och talent i den sceniska kombinationen. :; Urdur eller Neckens dotter står på gränsen mellan operan och sagospelet. Talrika kupletter, till hvilka hos oss blifvit arrangerade enkla och nätta melodier, har i icke ringa. mån: bidragit tillstyckets framgång; ja, man har till och-med i en scen anbragt dans, om: till styckets fromma vid uppförandet på Mindre teatern lemna vi derhän. I-det nya stycket, Sigfrid,, har förf. försmått allt lån från lyrikens område. Det tillbör följaktligen den konstart, för hvilken, enligt. den af oss uttryckta mening, fordras, jemte mycken förmåga i den dramatiska anordningen, sann humor eller djup poetisk känsla. . I Sigfrid finner man onekligen spår af denna sednare egenskap. Till sin uppränning har stycket starkt syskontycke med ,Urdur, och flera situationer under pjesens gång påminna äfven om detta förf. föregående arbete. Det är det godas och det ondas, ljusets och mörkrets strid om menniskosjälen. De goda och de onda makterna representeras här af elfvan Titania och Bergtrollet Heckla, som båda nedstigit i underjordens djup till hexan Skuld, materiens moder, för att af henne få tillstånd att täfla om fiskaresonen Sigfrids bjerta. Det är denna täflan och hjeltens lutning . än åt den ena än åt den andra sidan, som utgör styckets genomgående handling, omflätad a!