Aftonbladet – 16 april 1852, sida 2

Fosterlåndska Föreningen. Efter inbjudning af Kongl. SöS VY tids samhällsfrågor främstäldt försåg alvar s rade från flera af de öfriga länens hushållningssäl skaper med deputerade frän det förstnämnda uti Apr mänad sistlidne år i hufvudstaden sammanträdt, oc konstituerat sig till en förening för befordrande allmänt och enskildt väl under namn af den Foster ländska Föreningen. Denna förenings syftemäl är, enligt dess reglemer tes 1 S, att befordra gudsfruktan, sedlighet, mättlig het, arbetsamhet och sparsamhet, för hvilken uppgif man ansett företrädesvis böra behjertas: a) att befordra sabbatens helgd och huslig andakt 5) att motverka lättsinnigheten i seder och lefnads sätt, det öfverhandtagande njutningsbegäret, obetänk samheten vid skuldsättning och sorglösheten för fram tiden; c) att befrämja sann föräldravärd och christelig barnaundervisning; — : d) att skydda vanvärdade eller vanartiga barn samt undanrödja anledningar så väl till brott, son för frigifoa fångar till återfall; -. e) att emellan husbönder och underlydande befor Idra förtroende och etti öfrigt godt förhällande, grun. dadt på -deras ömsesidiga beroende af hvarandra. Undertecknade, genom val på allmän sammankoms utsedde till föreningens ceatralstyrelse, hvilken enlig reglementets 4 eger att leda föreningens verksam. Jhet, samt enligt den 5:te att omedelbart utöfva der )i det centraldistrikt, som lämpligast torde böra utgöras af hufvudstaden, — önska för detta ändamål att sätta sig i samverkan icke allenast med redan i värt land bestående ecklesiastika och sociala inrättningar, utan äfven med härstädes befintliga sällskaper, som i ett eller annat hänseende hafva likartade mål för sin verksamhet. Dä emellertid området för dessa sträfvanden är lika vidsträckt som fäderneslandet, och förhällandena inom detsamma icke allestädes kunna vara enahanda, så ega utan tvifvel föreningens ledamöter under af. gifven förbindelse och föresats att i främsta rummet söka den goda sakens framgång i egna hem och med egna föredömen med afseende å sättet för inverkan på andra använda de medel, som en hvar allt efter orternas särskilda förhållanden kan finna mest ändamälsenliga. Hvad hufvudstaden angår har centralstyrelsen ansett till en början tjenligast, att det sätt, som härvarande skyddsföreningar redan under flere är för sin verksamhet bland de hjelpbehöfvande iakttagit; borde uti centraldistriktets samtlige territoriala församlingar ofördröjligen tillämpas; eller, att af fosterländska föreningens här varande och blifvande arbetande ledamöter,så män som qvinnor, enhvar ätager sig åtminstone ett hushäll af de i andeligt och lekamligt hänseende nödlidande för att genom personliga besök hos detsamma icke allenast vinna närmare kännedom om dess alla medlemmars ställning ! och vilkor, utan äfven sättas i tillfälle, att med välvilliga anvisningar och räd, samt, der-sä ske kan, genom beredande af arbetstillfällen, och i yttersta fall tillfälligt understöd, i möjligaste mätto uppväcka hos lem förtröstan till Gud och egen omtanka för att såunda från grunden förbättra deras belägenhet. Hufyudorsaken till gudsfruktans och sedlighetens örfall ligger nemligen tvifvelsutan i förgätenheten af lessa frälsarens ord: Söker först efter Guds rike och t lans rättfärdighet, så faller eder allt annat till, och lessa: Hvad hjelper det menniskan, om hon förvärfrade hela verlden, och tager dock skada till sin själ. Det onda kan -säledeg ingalunda afhjelpas ensamt geom materiela botemedel, äfven om dessa användas vå ett mera välberäknadt sätt, än som ofta nu är allet. Allmosan t. ex. såsom den nu allmänneligen medlelas, bedrager gifvaren med hoppet att hafva uträtat nägot godt, förnedrar mottagaren, som alltför sälan i sitt bjerta eger vittnesbördet om förtjent deltaande, uträttar intet varaktigt godt, ty den ovärdige nottagaren förslösar utan besinning, hvad han utan gen möda eller förtjenst förvärfvat, och föranleder uteligen ömsesidig ovilja, ty hvad barmhertigheten Pp n mä uppoftra af sitt goda, torde den dock sällan tilledsställa tiggarens anspråk, hvilken i sitt innersta hyser en föreställning, att han af de bättre lottades öfveröd åtnjutit en alltför ringa del. Aldra menligastte rkar likväl den hittills vanliga formen för allmons meddelande genom det fortsatta utvidgandet af Sj ;t redan alltför stora afståndet mellan gifvare och ottagare och dessas fördelande i två bestämda, mot pi rarandra ofta fiendtligt sinnade klasser. Sådana äro irlekslöshetens frukter; sålunda har sjelfva välgö-de nheten, som enligt Guds kärleksfulla afsigt skolat!de göra föreningsbandet mellan menniskorna, blifvit!vi 4 j ( L