peer VAR IDA Lif ARfUTERA GS SG MLA OSSUSATESUBBEP I finnande sig väl, der den feta jordmånen ej så alldeles igenväxt med buskar. För artisten -Ikan det visst vara intressant att vid solnedgången öfverskåda detta döda fält, der öf:erallt ruinerna af de gamla romarnes storverk afspegla sig mot horisonten, men säkert finnes ingen svensk nämndeman som ej skulle säga: Gud var oss nådig så man här hushållar med jorden!s Men jorden lärer ägas till tvåtredjedelar af kyrkan, och resten af noblessen, som är i stort förfall. Åkerbrukssystemet är antediluvianskt. Såkallade mercanti di campagna, arrendera en landsträcka för en l viss tid och upplåta sedan deraf stycken åt bönder och herdar, för 4 år med vilkor att Jendast ett år en tredjedel odlas, men föröfrigt jorden användes till betesmark. Jag har äfven hört att det är förbjudet odla mer än Jen tolftedel af jorden, men kan ej säga! I med visshet, ty någon bestämd ordning och llag finnes ej i landet; Så vidunderligt detta låter är det likväl möjligt, ty ett bondestånd med intresse för jordbruket vore prestligans undergång. Nu, säger man, detär omöjligt att odla denna jord, den kan ej bebos, ty der herrskar en förpestad luft som dödar allt lefIvande. BSannt är att hopar af lombardiska arbetare, som införskrifvas när något jordstycke skall odlas, dö som flugor, men lika säkert är att dessa trakter förr utgjort en trädgård, loch waria cattiva, är väl knappt annat än jordens hämnd för lång vanskötsel. I vintrakterna ser det bättre ut, men äfven här märIker man lätt verkningarne af en makt som förlamar alla intressen. Det fordras en natur som ger sina håfvor af sig sjelf för att uthärda den dubbla pesten af en härskara prester, som utsuger landets materiella must och som i utbyte håller arbetaren i andeligt slafveri, d.ä. förlamar sjelfva den kraft som är första vilkoret för all förkofran. Medlen för att åstadkomma denna verkan synas öfver allt i Italien, dock helst i hydrans centrum. Man måste se påfven på sin tron i Sixtinska kapellet som en gvllene kalf tillbedjas af en skara knäfallande kardinaler och biskopar; för honom upptändes och kringslängdes rökelsekaren, till honom vände sig predikanten; om vår Herre var aldrig fråga. Nå bevars detta, för den som kunde besegra afskyn och vämjelsen, praktfulla skådespel, var j frispektakel, ty till åskådande af dessa heliga öfningar inläts ingen som ej kunde uppträda elegant klädd i svart frack. De uppbyggliga verkningarne sträckte sig följaktligen ej längre än till resande, prester och fremlingar. Men i hundradetals kyrkor är dagligen tillfälle för en hvar att se luxuriösa spektakel med helgonbilder, och för öfrigt i biktstolen på presten aflasta sina synder och sedan helt trankilt åse huru han med sina hocus-pocus och sitt latinska mummel tillfredsställer skaparen; I Neapel såg jag Mariakulten i sin glans och i sina bedröfliga verkningar. Jag hade det missödet att flera gånger se det råa folket nedfalla på knä i smutsen för en tillsluten vagn, i hvilken satt en prelat, erkebiskopen, som så vidt jag kunde se med redlig jJesuitmin betraktade sin upplysta hjord. En annan gång skulle jag haft god lust att formera närmare bekantskap mellan en käpp och en frodig prelat, som på gatan fortsatte att skämta med en annan, utan att bry sig om att en person halft knäböjande fattade och kysste hans hand. Dylika scener ser man ständigt. För min del kan jag ej se synnerlig stor skillnad mellan den kult som florerar i södra Italien och de gamla hedniska. Tvärtom är likheten ofta frapperande. När jag i Neapel omläste Bulwers Pompeji sista dagar,, fann jag att hans skildring af den egyptiska kulten är rad för rad en tafla ur verkligheten, aftecknad på stället. Samma disciplinerade skara af prester, som bygga sin makt på massornas okunnighet och blända dem med praktfulla bedrägerier, hvilka de sjelfva, allt efter sin natur, förakta eller söka rättfärdiga genom ett nytt bedrägeri mot sig sjelfva, genom inbillningen om deras nödvändighet. Stor osedlighet lärer råda i prestkaserner och kloster; på landsbygden kringströfva Franciscaneroch Capucinermunkar och undervisa i sedlighet allmogens hustrur och döttrar. De sednare årens händelser hafva isynnerhet i Kyrkostaten inkastat brandflacklor som jesuiter och prester förgäfves söka släcka. Endast folkets lifliga natur kan förklara den snabbhet hvarmed dessa rörelser spridt sig, deras okunnighet den nästan hemska verkning de förorsakat. Med hatet mot presterna har följt hatet mot allt hvad religion heter. Fåfängt kreeras nya helgon, uppsökas gamla undergörande beläten och taflor, tillställas nya fester; fåfängt föras protokoller öfver dem som konfessera sig, och med polisens tillhjelp trakasseras de som uraktlåta det; kyrkorna börja bli tomma, och i stället drifves ofta i sjelfva Rom skändligt gyckel med helgonbilder vid gatorna, så att de måste särskildt vaktas af polisen. Emot prester och isynnerhet jesuiter är stämningen sådan, att man utan öfverdrift kan säga att i Rom knappast finnes en person som ej mot dem hyser fanatisk tillgifvenhet eller fanatiskt hat. Sjelfva känna de alltför väl att grunden börjar svigta under dem, och den heliga styrelsen ser spöken öfverallt och lärer endast hindras af franska generalen från alltför ohejdad framfart. Af jesuiterna sjelfva bar jag bört berättas deras nöd och fruktan under republikens tid. Collegio Romano var tomt; i civila kläder smögo de sig ut, endast de djerfvaste stannade qvar, läto skägget växa, men vågade sällan titta ut ur sina hålor. Nästa gång blir värre, ty man beklagar sig äfven här att man har varit för skonsam. — Protestantismen har gjort framsteg bland personer med någon bildning, men jag vågar ej tro på allt som i detta hänseende berättades. Så t. ex. trodde man sig veta att omkring 500,000 exemplar af Nya Testamentet under republikens tid blifvit epridda, af hvilka polisen vid den allmänna jagt efter dessa böcker, som vid l: lrestaurationen företogs, skall ha öfverkommitl lJendast några hundrade. Resande, isynnerhet! om mA larm Kn rvedlat ton I EARTH lon AK att mt ÖA UD JK fr PR LE Vv DÖ NA NL Fn mA ER pe fr