Aftonbladet – 15 april 1852, sida 2

adelen af hvad vi hade qvar och åter flytta. Vi togo nu en boning i en af Londons Sububrs (förstäder) den bästa vi kunde få för det ringa pris vi kunde betala. Men det var en mörk, fuktig, osnygg, i högsta grad otreflig bostad. När min man kom i de mörka skalla rummen blef han som slagen med pdomning. Han satt tyst utan att taga sig still något; han öppnade ej en gång en bok; poch läsning var eljest hans käraste nöje. Då tänkte jag: nu är det slut med oss; och ovi måste sjunka ner uti elände! Men en dag fick jag i tidningarne se en annons om rummen här och det goda priset på dem; och sjag tänkte: kunde han komma i dessa rum, ,så skulle han kanske komma sig före igen! — Jagsöfvertalte honom att vi skulle gå och se på dem. Dessa rum, vinu ha, voro lyckligtvis ännu lediga, och då vi kunde SA sa de erforderliga bevisen på vår karakter soch vår belägenhet, blefvo vi emottagna som hyresgäster. Min man hade ej förr kommit hit, i de glada trefliga rummen, än han tog till böckerna, och begynte arbeta ånyo, Gudskelof! tänkte jag, nu voro vi hulpna! Och så blef det. Min man förtjenar nu——— shilling i veckan, och har löfte om högre arbetsförtjenst. Vår hyra kostar blott tre shilling i veckan. Nu gär det åter framåt för oss, Gud vare lofl : En hand uträckt till de sjunkande; ljus, uft, helsa, hopp till dem som i mörkret utto, — — 5e, det kommer i dessa anstaler af ett christligt samhälle till öknens arn; — — rödjer Herrans väg! ,Om ni skulle röja längre med Oss, sade till mig samma dla menniskovän, xså skulle jag taga ermed nig på vandringar i staden, och jag skulle 1sa er — icke våra palatser och praktställen, Itan våra — eländen, och hvad vi göra för tt afhjelpa dem! (Forts.)