Aftonbladet – 15 april 1852, sida 2

Kongliga Teatern. M:lle Deleens debut. I går afton egde åter en debut rum å Kongl. Teatern, för hvad man plär kalla godt hus. Det var M:lle Alexandra Deleen, som i Flotows Martha debuterade uti Nancys roll. Icke mindre än trenne debutanter hafva hvar efter annan uppträdt i denna roll, så att det tyckes som skulle vära unga sångerskor riktigt fattat tycke för att i densamma lemna publiken ett prof af deras skicklighet; men fräga kan vara om, huruvida den temligen starkt individualiserade Nancy är dertill så alldeles lämplig. Hvad M:lle Deleen beträffar, så torde väl hon, förut anställd såsom elev vid Kongl. Teatern och genom sitt biträde vid de af den Italienska truppen å Mindre Teatern gifna operor, icke vara sä alldeles fremmande för tiljan, hvilket man äfven kunde förmärka af hennes lediga sätt att röra sig på densamma. Hennes röst är en vacker, men nägot svag alt, icke sä fyllig och omfångsrik som M:lle Sällströms, och om hon icke tycktes vara alltigenom så riktigt säker i sin säng, så torde detta få tillskrifvas den oro, som väl alltid medföljer ett första uppträdande å den kongl. scenen, äfven om man förr spelat på en annan mindre teater. Hvad deremot den dramatiska aktionen vidkommer, tycktes hon oss deri lyckas bättre än alla sina företräderskor. Fröken Boyes liflighet var här emellanåt alltför skarpt markerad för att vara nog qvinlig och m:ll Sällström var alltför ung för att kunna gifva någon egentlig karakter ät rollen. M:ll Delben syntes oss hafva häri träffat en lycklig medelväg och hennes mimik var alltjemt ganska liflig och uttrycksfull; också uppmuntrades hon at publiken med mycket bifall. Lady Durhams parti torde vara ett af m:ll Berwalds yppersta. Aldrig har välen koloratur blifvit anbringad på ett mera lämpligt ställe än då lady Durham i första akten, under en skämtande ironi, räcker sin kusin, Tristan Mickleford, buketten och med mera smak kan den knappt återges än här af m:ll B. Hr Strandberg utmärkte sig denna afton i Lyonels parti icke blott för ren intonation och genom att vara vid god röst; han lade äfven själ i sängen. När han sjunger: Härda ord du skall ej höra, ljöd hans röst med ett så innerligen godt och hjertligt uttryck, att han svårligen kunde undgå att hos åhöraren väcka en liflig medkänsla. Efter hans aria i tredje akten tycktes applåderna aldrig vilja sluta. Hr Walin synes oss som Plumkett icke hafva någon af sina lyckligare roller och hr Lundberghs parti är särdeles obetydligt. Hr Uddman spelar domaren i Richmond med mycken vis comica och torde i dumdryg myndighet ej behöfva stå tillbaka för någon magistratsperson i sjelfva Kräkvinkel. Hvad för öfrigt Marthas musik beträffar, tyckes oss den sköna skottska baladmelodien, som från ouverturen till finalet litet emellan höres ljuda, vara dea pelare, som uppehåller hela den musikaliska byggnaden och kring hvilken Flotow, så godt han kunnat, anbringat sina egna mer och mindre lyckade draperier. —L.