Aftonbladet – 14 april 1852, sida 2

NA NR ANA SAN EA AE kade ibland gå och se på dessa djur med sin lilla flicka, ett litet skönt barn med en hy som mjölk och bär. Asynen af henne satte alltid lejonen i ett upprördt tillstånd. De syntes tydligt ifriga att bevisa henne deras kärlek på ett uppslukande sätt. Ormarne voro dorska i deras glashus, lågo halfsofvande, lindade kring trädstammar. :Om aftnarne, vid ljussken, lära de bli lifliga och gifva då, slingrande och glänsande, ett grannt skådespel. Örm-salen med dess väggar af glas, inom hvilka ormarne bo, påminner mig om den gamla nordiska mythen om Nastrand, borgen, flätad af ormaryggar, de ogudaktigas slutliga hem — en bild, ohygglig med kraft. Ohyggligast och fulast bland ormarne här var den lilla ormen, som den sköna, ormfalska drottning Cleopatra satte vid sitt bröst — en liten grå, platthufvad orm, som tyckte om att gräfva sig ned i sanden. NV Ap-familjerna höllo ett grufligt väsen, räckte ut sina händer efter nötter eter bröd, med hemskt menskliga åtbörder, -grälade, slogos, förtryckte, kufvade och skrämde hvarandra, den starkare den svagare — hemskt merskligt också. En mindre glad syn gaf äfven en ourangoutang, oaktadt alla dess konstiga grimaser, ensam i sin bur, ty han hade tydligt ledsamt, var orolig och ville ut. Sin väktare omfamnade han oeh kysste med verklig mensklig ömhet. Ansigtet så menskligt, men utan menskligt förnuft, gjorde på. mig ett ängsligt intryck; och så gjorde det vänliga, tama djuret här, saknande sin like och seende omkring