Aftonbladet – 14 april 1852, sida 2

sig blott menniskor. Du arma djur! Jag hade velat se dig i Afrikas urskogar, i tropikernas månskensklara natt kyssa din maka, leka med henne bland trädens grenar och somna på dem, vaggade af den varma nattvinden. Din fulhet hade der haft ett slags pittoresk skönhet. Här, sedan den underliga djurmenniskan klängt hit och dit längs gallret, gripande deri med händer, fötter (som likna händer) och tänder, tog den ett hvitt ylletäcke, svepte och skepade sig dermed på mångfaldigt besatt vis och slutade med att lägga sig ned på menhiskovis i sitt kalla, ödsliga rum. Man sade att den icke skulle lefva länge här. Ett desto trefligare skådespel gåfvo vattenfåglarne från olika zoner, ankor, svanor etc., alla hemmastadda här, simmande i klara dammar, mellan små gröna öar, der de sina små hyddor. Det var allrakäraste täckt och trefligt. Och ankmodren med sin lilla muntra, gullgula flock, simmande i hack och häl efter henne, eller sökande skydd -under hennes vingar, är alltid ett af naturlifvets vackraste uppträden — menniskolikt på vackert sätt. Afven hos de vilda djuren såg jag ett vackert menskligt drag af moderskärleken. En leopardhona hade i sin bur tvenne ungar, muntra och lekfulla som hundvalpar. När man lade in kött till henne, höll hon sig tillbaka och lät ungarne först gripa stycket. (Forts. följer-) — JULES JANIN, den berömde följetonisten, har nyligen utgifvit en bok i en egen gerre, nemligen konsten att uppföda och propagera kanariefoglar,.