Aftonbladet – 14 april 1852, sida 1

kunnat undgå den stora stadens fördömelse. Och jag visste det, visste att bakom de präktiga qvarteren, de ståtliga palatserna, gatorna och torgen, der stadslifvets lyx och praktlif stod i fullaste blomning, gömde sig qvarter, gator och gränder, der man såg motsatsen af allt detta; der mensklighetens eländen och mensklighetens trasor, inre och yttre, öppet hade sina tillhåll. Oeh jag ville se äfven detta. Jag ville se S:t Giles och de fula qvarteren bakom Westminster. Ty öfverallt söker jag att se det bästa och det sämsta af tingen, tillvarelsens himmel och helvete i alla sferer af lifvet. Jag ville se det äfven i Londons lif. Och jag såg det. Om stadens ljussida har jag begynt tala då jag beskrifvit den stora expositionen med dess glada lif och vill dröja ännu några ögonblick vid denna sida af Londons lif, och vid några af dess glada scener, nemligen de som kunna njutas af alla eller nästan alla menniskor der, och derföre äro egentliga folknöjen. Af dessa voro mig inga kärare än promenaderna i de stora parkerna: Hyde-park, Green-park, Regent-park — hvilken sednare ensamt har flera engelska mil i omkrets. Om söndagarne ser man dem hvimla af välklädda menniskor, mesta delen af arbetsklassen; barnen tumla fritt om på gröna slätter (som grönska lika friskt det oaktadt), eller mata med bröd de vackra svanor och andra vattenfåglar, som simma i de ålikt bugtarde dammarne. Der står vid ena kanten af Hyde park också en rad med kor för de vandrare som vilja dricka färsk mjölk och deri smaka landtlifvets be