Aftonbladet – 14 april 1852, sida 1

rader af vackra villor och cottages, stenarne bli färre, blommorna bli fler, det gråa förvandlas i grönt. Man märker ettcon amoren i vården af hvarje boning, i hvarje gräsvall, i hvarje rankvext, som ledes att smyga sig upp för husens murar och bekransa fönstren, i hvart jerngaller, som på en gång inhägnar och pryder hvar gårdsplan, och betydelsen af det engelska ordet comfort står öfverallt lefvande för betraktarens blick. Uti sjelfva staden tänker man icke så mycket härpå. Andra intressen göra här lifvet eller — döden. Ty den stora, tätt sammanbygda staden, der menniskorna lefva i hopade massor, och lefva — så att säga — på hvarandra, i hemligt eller uppenbart krig om bröd eller befordran — den staden blir alltid i visst afseende ett dödens hem för menskligheten. Men när Gud skapade menniskan, så satte han henne icke uti en stad, utan i en trädgård — och det har man nu begynt besinna i England. Män af bög bildning och äfven af hög börd hålla föreläsningar och trycka skrifter om vädorna af stora städer med sammanpackade hus och deras menliga inflytande på menniskans själsoch kroppslif. Och man tänker på mått och steg för att, i mån som staden vöxer, äfven låta andrummet växa, och bereda stadsboerne tillfälle attderinom vårda belsa, renlighet, lifvets friska behag. London, i renlighet, frisk luft, ordning och mängden fristående hus med trädgårdar långt framom de flesta stora städer, har dock ej