Aftonbladet – 14 april 1852, sida 1

len breda Themsen, med dess rika lif, med less präktiga broar, med dess pilsnabba ängbåtar, bugande sina skorstenar under dem på leras flygande färd — hvilken rikedom af stora, karaktersstarka drag och af vackra dealjdelar! — de ståtliga palatserna, de prydiga enskilda husen med trädgårdsplatser framör, torgen med springande källor; de många må gröna inhägnaderna med träd och buskar, som här och der i staden uppfriska den och vandrärens öga, m. m. m. m. Och öfverallt lenna stora öfvervigt af det solida, förmögha, vackra, välbyggda, välbetänkta, bestäendel... Bland de icke sköna dragen af London bör ag nämna de ofantliga hopgyttringar af husmassor, insvepta i rök och skymning, som säknas till hufvudstadens suburbs, och som ag blott kunde betrakta under genomfarten. De påminte mig om ostronbankar och krystallisationer som jag sett på bafskustens stevar innehållande små sjödjur; men dessa små städer, som Bafvet sköljer, äro vackrare,sunlare än de här, som äro byggda af menniskor, fulla af menniskor, i mörker och smuts lefvande menniskor. Särskildt måste jag anmärka det sätt, på hvilket London och i allmänhet den engelska staden går ut eller går upp i landet. Det är ej som i flere andra länder, genom att husen bli mindre, uslare, smutshögarne fler, morasen större, stadens afskum synligare. Nej, utan trädgårdarne bli flera och större, husen prydligare, friare, stadens gator öppna sig, bli