förena sina röster med hennes. Endast An drea tycktes förstå hvad som tilldrog sig hon reste sig till hälften på sina knän, mer hon föll genast tillbaka mot marken. Bellal åkakade sorgligt på hufvudet, och gick ånyc till öppningen i muren, för att se om hor kunde upptäcka någon bjelp utifrån. Jag ser dem! utropade hon, jag se dem!... ; Hvilka? Känner ni dem?s sade Herve, Ja, ,, Det är den unga officern?a Erancis I Och sergeanten . . . och tvenne andra , de aflägsna sig men långsamt . .. och liksom med motvilja. Ännu ett bemödande, Bellah, om du kan, försök i Himlens namn ! Bellah upprepade sina skrik, med endast korta uppehåll. Välan! . .. säg, säg!... återkomma de ej? frågade Hervå ed qväfd stämma. Nej, nej! O, min Gud, du är gryml 7 Jag ser dem ej mer... De äro redan förbi den del af gården som jag kan skönja; men, se här äro de ju igen... jag ser dem åter... de äro vid början afaileen! De gå sin väg! ... de gå sina vägt. , Barmhertige Gud! Barmhertige Gud, låt dem höra min röst! .. , Hjelp! hjelp! Francis! Francis! ; : Med detta sista rop voro Bellahs krafter uttömda, Herve frågade henne ännu en gång: svarade med en röst svag som en vindägt: De stannade. ..; de vände om... jag tror. Ja, jag tror de hört mig... De tyckas öfverlägga .. . O! min Gudl ve, öfver oss! de aflägsna sig! de äro borta! .,. Dessa sista ord dogo nästan bort i Bellah bröst; hon vacklade och sjönk till marken nästan försvinnande i sin hvita klädnings riks veck, ;