Aftonbladet – 10 april 1852, sida 1

BELLA H) OCTAVE FEUJLLET. — SEDNARE DELEN. XV. ...Jag hörde det hemska tornets dörrar igenläsas: jag såg stäm på mina barn... DANTE. Grafkoret, dit återstoden af Kergantska familjen tagit sin tillflykt, gick i en halfkrets under kullen; dess hvalf uppbars er en mur, som mötte klippväggen på ena sidan. På den fuktiga Marlon stötte foten här och der emot en framskjutande sten. Några sprickor i klippan tilläto knappast en friskare vindflägt intränga ibland grafhvalfvets töcken. Då ranithällen, som stöngde den enda utgången från den underjordiska hålan, slogs igen af Kado, trängde ej en enda Jjusstråle in uti det mörker som herrskade i denna dödens boning. I det samma underrättades: de olyckliga fångame derstädes, af det dofva bullret som skakade hvalfvet, att hemligheten af deras tillflyktsort ej mera tillhörde någon lefvande varelse och att grafven var tillsluten öfver deras hufvuden. Endast fröken de Kergant hade bibehållit nOg sinnesredighet för att känna det förskräckliga i detta läge. De andra instängda voro stumma; och liksom träffade af fånighet hördes de här och der snyfta högt, Då Bellah hörde bullret af takets instörtande, rusade hon upp på trappan; hon försökte med en konvulsivisk rörelse att få o p den nerfallna stenhällen; men flera starka karlar skulle förgäfves användt all sin styrka på ett sådant ar bete. — Bellah nedsteg långsamt, i det hon tryckte sin brännande panna i sina händer, t) Se A.B. N:is 37, 39, 40, 41, 43-45, 47; 49 50, 52, 53, 55—57; 59, 67, 68, 70, 72, 73, 75 76, 78, 79, 81 och 82.