Aftonbladet – 10 april 1852, sida 1

ligt påminde henne om allt det blod som utgjutits och all den sorg de hade att bära. Bellahs, afbröt henne Hervå, ni måste förlåta mig min andel i alla de olyckor som träffa er. Jag väntar derna förlåtelse af er godhet, af er rättvisa . ..s Huru skulle jag väl kunna anklaga er, Hervö, svarade den unga flickan, nisynnerhet då jag sett er, för att frälsa min stackars far, nära att sjelf tillsätta lifvet. Säg honom att du-ännu alltid älskar honom, det skulle göra honom mera godt, sade fröken de Pelven. Nåd, min Andreäl återtog Bellah. yHvad onåt skulle väl kunna vara deruti? fortfor Andrea, med en rörelse som röjde sig oaktadt hennes. barnsliga sorglöshet. ,Våra olyckor äro fasliga, jag vet det, jag känner det så väl som du : . . men hvarföre misskänna den tröst som Gud velat skänka de faderlösa? Det är hans hand som styrt allt så som det nu är, och jag välsignar den På samma gång jag begråter dem som den krossat. Gud bar ej velat att du blef den elake mannens rof, den -eländige Fleur-de-Lys offer , .. ty du uppoffrade dig, det måste Hervå. få veta. Dessutom har du inga. invändningar att göra, ser du, och: du skall få veta mina skäl. Du kommer väl ihåg ditt bref... ditt förkomna bref... nåväl! Det var jag som tog det, och jag skickade det till Hervå, och han kan det utantill, det kan du lita på.o Fröken de Kergant blef i början helt bestört åt denna upptäckt; sedan framstaramade bon några förebrående. ord; men då i detsamma den sårades hand fattade hennes, tystnade Bellah tvärt; hennes hufvud sjönk liksom af blygsel; hon började häftigt gråta, och tårarne föllo på Pelvens ansigte. Andrea äflägsnade sig vågra steg, hon ville lemna dem jostö ie vid detta svallaf känslor, som likväl stördes af biitrare tankar än hon kunde ana. Audreå sysselsatte sig helt tanklöst att förstora en springa i Muren; i detsamma kände bon en frumskjutsnde sten darra underhennes fingrar; hon !östog den utan synnerlig an