Aftonbladet – 10 april 1852, sida 1

dertrycka en sakta klagan. Han sökte genast derpå att genom några lugnande, nästan skämtande ord förneka dessa ofrivilliga utbrott af idande. Andråa -bemödade sig att genom ett barnsligt, jollrande prat, under hvilket hon sväljde tårarne, återgälda honom dessa små oganningar. Bellah lemnade dem stundtals och närmade gig till bondqvinnorna, hvilka lutade sig mot klippväggen, ömsom högt klagande, ömsom försjunkna uti stum känslolöshet, Att utbärda olyckans största ansträngningar beror ej af kroppslig styrka, men af själens spänstighet och kraft. Bellah, hvars fina kroppsbyggnad äfven var försvagad: genom flere veckors lidande, hade utvecklat ett nytt lif uti den olycka i hvilken hennes föjjeslagerskor med starkare kroppskonstitution, men mindre. fasta hjertan, dukade under. Fröken de Kergant gick ikring till alla dessa olyckliga, kallade dem vid namn, tryckte deras händer, talade till dem om förtröstan på Försynen, som de tycktes glömma, om Gud som visst i sin godhet tänkte på dem, och lyckades så småningom att intala dem undergifvenhet för Försynens skickelse. Flera gånger, under hvarje timma, återvände den ädla flickan till dessa bedröfvade; de kysste gråtande hennes händer och höllo henne fast vid hennes kläder under böner att hon ej skulle gå ifrån dem. De tycktes taga henne för barmhertighetens engel. Hervå syntes lugnare. Han hade förlorat mycket blod och febern hade derigenom mildrats. Andrea gladdes åt att hans lidande minskats, och förtröstande på de illusioner i hvilka man invaggat henne, började hon återtaga litet af: sin: medfödda behagliga liflighet, hon uppgjorde planer, bon talade om framtiden, ej anande att all hennes ungdomsfrarätid var innesluten inom ett dystert grafnvalfs trånga gränsor. Hon ökade genom sitt oskyldiga joller de-hemska qval hon trodde sig stilla. Fröken de Kergant försökte :att något mildra de förhoppningar, hvilka snart så grymt skulle blifva svikna, i det hon vän