Aftonbladet – 10 april 1852, sida 1

Hon tretvade gig fram till dem plats, der hon lemnat Andrea, med hufvudet stödt emot muren. sMåtte den gode Gudenx, sade: hon. knäböjande bredvid den unga flickan, måtte den gode Guden bespara dig bitterheten af att mera uppvakna till lif, stackafs oskyldiga varelselp . Som hon uttalade dessa ord, hördes en klagan från den. sårades läppar som låg bredvid Andrea och som Kado hade sagt vara Fleur-de-Lys. Ni lider mycket, min herres, återtog hon i det hon lutade sig ner till den hon trodde vara hertigen. : ,Bellah! är det du?, framstammade den sårade. Fröken de Kergant uppgaf ett genomträngande skri: SS pHervån, sade hon, min Heryvål...n Och hennes hand: vidrörde hastigt den unga manneng bröst och blodiga panna, men med en så öm försigtighet, att HMervå trodde sig endast känna flögten af en fågel. Sedan Bellah offrat några minuter att bedja eh brinnande bön, det Gud måtte förlåta henne att hon ett ögonblick glömt sin fader, återtog hon med sakta stämma: . Det är då ni, Hervå! det är ni! ändtligen äro vi då förenade; men i hvilken stund och på hvilket ställe! Himmelska Gud! ni vet ej Jag vetx,: afbröt henne Hervå . Jag led; j men: jag har ej förlorat känseln . .. Jag vet hvar vi äro... men. endast... jag... 128 vägar ej fråga: er efter... min syster... min lilla Andrea?s pHon är der-... hon lefver. . . hon är ännu afsvimmad. .. men det har ej -händt henne något ondt... Der är hon bredvid er. Ack! bör man väl tacka Försynen?... Vore det ej måhända bättre. för henne... Säg mig, Bellah . . ni är modig, ni... grafstenen har fallit igen, är det ej-så? Alt är dödt derofvan? .