Aftonbladet – 8 april 1852, sida 2

Med rynkad panna och händerna knutna omkring fästet af sin värja, hvars spets han stödde mot marken, betraktade officern med dystra blickar eldsvådans tilltagande. Hvad vill du väl att jag skall göra?, sade han. Du ser ju att de beständigt fortfara med sitt skjutande. Min pligt förbjuder mig att onödigtvis uppoffra en enda man. Se på dessa menniskors utseende der oppe i tornet: de se ej ut som de ämna gifva dig.n Jag vill tala med dem, jag., återtog Bruidoux. Tillåt mig endast att skänka dem lifvet. Lofva dem allt, sade officern i det han vände sina blickar derifrån, ty detta är fasansvärdt.n Bruidoux återvände i fullt språng till kapellkullen och hoppade upp på esplanaden; tvenne kulor gingo igenom hans rock; han fortfor ändå att springa och kom oskadad under vapenhusets tak; sedan stötte han kraftigt bösskolfven emot dörren. Man skänker er alla lifvet! ropade hans. Kado! medborgare! om ert lif är är kärt — vill ni rädda ert lif, er frihet — allt, man lofvar er allt! kom blott ut.n Den hederliga sergeanten talte förgäfves — ettdera att hans röst ej kunde höras för eldens rasande härjningar, eller att den mängd af brott, som fläckat detta krig, var en orsak att man ej kunde förlita sig på hans löften — alltnog ingen svarade. Han envisades ändå uti den välvilliga mission han åtagit sig, ända till dess hans kamraters rop underrättade honom att kapelltaket var nära att instörta och afskära honom återtåget. Se här den sorgliga scen, gom under tiden tilldrog sig uti kapellets inre. Stenläggningen doldes under högar af döda; i hvarje ögonblick föllo nya offer ner ifrån fenstren, eller rullade ner på stegen af den lilla vindeltrappan, som ledde till klocktornet. I hvalfvet syntes ofantliga sprickor, ur hvilka en tjock, svart rök frambröt; eldgnistor tindrade fram emellanåt öfver taklisten. Den gamle prestmannen låg liflös vid altarfoten; stiftsfröken och en af slottets tjenarinnor lågo döda bredvid honom; andra, ännu lefvande