Aftonbladet – 8 april 1852, sida 2

Under det Alix så talade, syntes en känsla af obeskrifligt lidande utbredd öfver Fleurde-Lys drag; han syntes med ytterlig ansträngning samla sina döende krafter. Hans läppar halföppnades. a. . Hör mig,, mumlade han; hör mig, Alix! Jag har ej älskat någon annan an dig... .Fåfänga . . . ärelystnad hänförde mig . . . men, inför Gud . .-. jag har ej älskat någon annan än dig... Alix... tag min hand... du är min hustru . s. . Olycklige!s utropade den unga flickan; shan bedrar mig ännu en gång, men jag älskar honom . . . jag skall rädda honom! I detsamma slöt hon sma armar om den unga krigaren, och störtade derpå mot graföppningen. Stående framför gräfven, betraktade fadren henne med en fasans blick. Alix steg tillbaka för denna blick, hennes knän svigtade och hennes börda föll ner vid hennes fötter. Min far,, utropade hon, i det hon ångestfullt sammanknäppte sina händer, låt mig dö, men rädda honom! Hvarken dig eller honompn, svarade skogvaktaren med dof stämma: vännu aldrig har förräderiet ingått der!, Som han utsagt dessa ord, sparkade han undan jernstängerna, som uppehöllo stenskifvan; grafstenen föll tungt 1gen., Låtom oss nu bedja Gud, återtog gubben med högtidlig stämma. Bed, hertig, om ni kan höra mig. Bed för honom, du, om han är dig körs T po honom blott med ett smärtans rop. Det var det sista. — Eldflammor fyllde kapellet; ett förfärligt knakande hördes; långa eldtungor framstucko mellan timmerverket, som brast i alla fogningar, hela hvalfvet instörtade och begrafde under sin glödande massa så väl lefvande som döda. En timmas tid hade varit tillräcklig för att åstadkomma så mycken förödelse. Då daggryningens första bleka strålar kommo att blanda sig med eldsvådans sista återsken, oppiysta de endast en ödemark, besådd med stympade menniskolik. : ymp nniskolik (Slutet följer.)