tonart på hvilken de sjungas, icke tyckas vara ämaade säsom någon särdeles stor kompliment ät berörde fäder, utan snarare innehäller en jemrande humor. En flöjtist hos H. M. Konungen af Nederländerna blåste med utmärkt färdighet en Introduktion och Variationer af Böhme, på en flöjt af en ny slags konstruktion. Han belönades med rikligt bifall. Den andra afdelningen utgjordes af Beethovens här aldrig förr i sin helhet uppförda stora eller rättare största Sinfoni (D moll) med slutchör öfver Schillers Ode An die Freude. Det är bekant att Beethovens konstnärsbana sönderfaller i hufrudsakligast tvenne perioder och att han under den första, i högsta grad intagen af beundran för Mozarts verk, väl icke sökte härma denne, ty dertill var han alltför sjelfständig, men likväl tyckes hafva tagit Mozarts ädla smak och det denne sä egna, alla andra kompositörer vida öfversträlande, skönhetssinne till ledstjernor på sina upptäcktsresor inom det tekniska gebitet af musikens rike; vi sade upptäcktsresor, ty vi finna intet bättre uttryck för de innovationer, hvarmed Beethoven riktat instrumental-musiken och hvarmed han vidgat gränserna för densamma. Lika bekant torde för mängen vara, att vi under den sednare perioden deremot återfinna honom lik en ensam seglare på ett brusande haf, der ingen hamn eller strand an upptäckas, sjelf med handen på rodret, utan någon annan kompass eller ledstjerna än blott sin egen inspiration. Det är just för dessa den sednare periodens skapelser Beethoven ofta fått uppbära skarpt tadel äfven af sakkunnige konstdomare: de hafva förebrätt honom att deri hafva varit osammanhängande, svulstig och alltför bizarr, ja man har äfven velat förmärka brist på sann inspiration till och med i denna nu sednast gifna Sinfoni. Hvad i allmänhet dessa pästäenden beträffar vilja vi icke bestrida dem all grundlöshet, då vi, vid ähörandet af Slaget vid Vittoria, som, om vi minnas rätt, Beethoven dedicerade. till Wellington (likasom Eroican war tillämnad Bonaparte) verkligen understundom till sen del mäste instämma deri. På det värt yttrande ej må missförstås, såsom skulle Beethoven nediätit sig till någon småaktig jagt efter kittlande effekter, vilja vi blott nämna, att om äfven hans alster icke alltid synas hafva tillkommit under fullt inspirerade ögonblick, han dock visst aldrig sänkt sig till en sådan jagt, och hvad särskildt den ifrågavarande Sinfonien rörer, tro vi att hvar och en, som rätt fattat Beethovens höge genius, skall, vid åhörandet deraf, känna sig upplyttad och hänförd af den djerfva flygt, till hvilken han här pä säkra vingar höjer sig. Då vi icke anse ett sådant verks uppförande böra få passera utan en nägot närmare redogörelse derför och så mycket mera då vi hört att man lärer ega hopp om att ännu en gäng få höra det, vilja vi, så godt i vär förmåga står, göra ett försök att angifva den synpunkt ur hvilken vi tro det böra betraktas och uppfattas. Man vet att Beethoven, än hänryckt öfver en 1ysande bjeltebragd, än öfver anblicken af en herrlig naturscen, än åter af ett enkelt hjertligt qväde, i sina musikaliska skapelser ätergaf sina deraf emottagna intryck och ider. Här är det dock intet af allt detta, ty om han äfven tagit det Schillerska odet till utgångspunkt och mäl, är det likväl sitt eget emellan korta fröjder och långvariga sorger vexlaunde, så rika inre själslif, som han idenna sin svanesäång med glödande färgton skildrat. Vi mäste för att rätt förstå allt hvad han här säger oss — och intet är här betydelselöst, allt har här sin fulla mening bidragande till förtullståndigandet af det hela — kasta en flyktig blick på hans yttre lefnad i den verkliga prosaiska verlden. Vi mäste erinra oss huru hans ytterst ömtäliga och retliga lynne ofta bragte honom i konflikter med sin omgifning, huru han för sina ofta peremtoriskt uttalade domslut, om än grundade pä en förlåtlig ja naturlig medvetenhet af sin öfverlägsenhet och en fördomsfri konstäskädning, fick af de många, som deraf kände sig träffade, uppbära bittra sarkasmer i det de tillskrefvo ett blindt högmod hvad som hos Beethoven var djup och innerlig öfvertygelse. Redan förut eggad och uttröttad häraf, sällade sig dertill äfven pekuniära bekymmer, och det värsta af allt, den döfbet som länge plägat honom, steg slutligen till den grad att han ej mera kunde njuta af elier ens urskilja musikens toner. Det dystra lynnet tog alltmera öfverhand; det öfvergick nästan till menmiskohat och han undandrog sig för alltid stadslifvet, deri han för öfrigt aldrig fann sig rätt hemmastadd. Han flydde till landsbygden, sökande i den fria natuTen tröst och lindring; men snart, lemnande sitt jordiska omhölje, lyftade sig den orolige anden, nu ändtligen rätt fri, till sin sista och högsta flygt. Det kan synas som en paradox att då Beethoven velat ssildra denna sin stormdigra lefnad att han då just valt den säng, hvari själsfränden Schiller jublande af den innerligaste fröjd och förnöjsamhet besjunger Glädjen,. Det kan väl synas som en paradox, men månne icke äfven detta har sin gänska naturliga förslaringsgrund; ty säkert kände äfven han, den glädjelöse enslingen, mängen gäng en varm ästundan, ja, med sitt energiska skaplynne, en brännande törst, efter den lör honom ständigt undanflygtande glädjen; säkert önskade han mängen gäng att med Schiller kunna instämms : Seyd umschlungen, Millionen! Diesen Kuss der ganzen Welt! dveh då han i Schillers Ode fann denna i hans eget hjertas djup sig döljande tränad så herrligt uttryckt, följde har endast en inre drift, då han ätminstone i aningens och fantasiens verld ville en gäng fröjdas i den fulla, af ingen jordisk sorg eller omsorg grumlade glädjens solljusa rymder. Om det i allmänhet. alltid torde vara mer eller mindre vanskligt att genom en, omän aldrig så detaljerad och noggrann, beskrifning söka äskädliggöra alla skönheter i ett stort snilleverk, så blifver det, hvad en tonmälning som denna särskildt vidkommer, ännu vanskligare eller rättare ogörligt. Vi vilja derföre endast i möjligaste korthet antyda huru i sinfoniens hufvudafdelningar den till sitt innersta väsen alltjemt oförändrade karakteren likväl i de yttre formerra ständigt vexlar. . Redan i den Allegro ma non troppo, som börjar sinfonien och som genom sin titel tillkännagifver att den glädje som här skildras är på långt när icke oblandad, spårar man liksom en fruktlös sträfvan att hinna den rätta, då och då afbruten af en halfqväfd klagan; redan här börjar den kamp, som i den följande Scherson, af Beethoven sjelf kallad mycket liflig, blifver allt vildare och härdare; här och der framblixtrar väl ett drag af humor, men bjertligt är det icke; det förefaller snarare som ett sarkastiskt löje, flyktigt spelande kring den energiske sträfvarens läppar. Liksom för att taga sig ett ögonblicks hvila efter den förutgängna striden, tyckes han i Adagion dröja vid minnet af försvunna lyckligare stunder; uti dessa vemodiga, mildt klagande toner läter han oss ana att det är just ett öfvermätt af känsla och en ytterlig finkänslighet, som förorsaka den vilda, jäsande oron i bans inre. Plötsligt, liksom ängrande att han i Adagion lemnat dörren till sitt bjerta på glänt, kastar han sig, under Preston, ånyo med fördubblad kraft i stridstumlet; det gär hett under sköldarna tillo; man tycker sig nästan höra titanerna stapla Pelion på Ossa, men med lika liten framgång som dessa i sagan bunno Olympens borg, hinner han i Preston den ifrigt eftersträfvade olympiska glädjen. Slutligen efter tonernas otaliga höjningar och sänkningar får man under den berrliga Andanten det ljusa målet i klart sigte; det närmar sig alltmera, isynnerhet under Allegro energico, tills vi med ens befinna oss framme dervid under den slutliga Prestissimo, hvari de vokala och instrumentala partierna tyckas täfla om att lifligast och sannast uttrycka den nu 2. JAN: a fPrnnAa hva frö: TdåAn mAh lane trt tar An