Aftonbladet – 7 april 1852, sida 2

uttryck på honom, mumlade derpå ordet: förrådd! och föll död vid sin anförares fötter. I samma ögonblick, liksom för att gifva bekräftelse åt den olycklige sårades sista ord, hördes ett doft uthållande ljud på afstånd. Fieur-de-Lys lyfte sin arm för att äska tystpad; några soldater kastade sig på knä och lade örat till marken. Samma buller, liknande eko från en underjordisk storm hördes i flera omgångar. Det är kanonskott! sade Fleur-de-Lys... Armeåen är anfallen! . . Led fram våra hästar. Under det man skyndade sig att utföra denna befallning, lutade sig presten ner till den döda ryttarens kropp, för att forska om der ännu fanns spår till lif, men förgäfves. Slottets innevånare trängdes i oordning på trappan som ledde från kullen; några qvinnor gräto. Vid hvarje förnyad kanonsalva, hvars knall aftonvinden förde ditåt, gick en rysning genom mängden. Mina gossar,, sade Fleur-de-Lys med kraftfull stämma, det är de blåas kanoner, men de våras låta också höra sig -.Våra bröder strida! De kalla oss! Inom mindre än en half imma kunna vi vara hos dem... I Guds och konungens namn låt oss begifva oss af! Vägarne äro fria, följen mig ... Fleur-de-Lys blef afbruten af ett buller som tycktes sträcka sig längs hela allgen; ropet: Till vapen! De blå! upprepades från skyldtvakt till skyldtvakt; derpå hördes en plötslig gevärssalva. Den unga generaten hade redan en fot i stigbygeln, han drog häfigt den tillbaka, och, blottande sin klinga, utropade han: Följen mig, mina gossar! ; Och han störtade sig springande mot allgen. Hvar och en som kunde föra vapen störtade efter honom. Den andlige manten dvarbief nsam med gvinnorna på den rymliga garlen, 1 s (Forts.)