Aftonbladet – 5 april 1852, sida 2

rärda menniskor, hvilkas lif endast rör sig inm vanliga känslors trånga krets; i deras sunla hjerta finnes: ej denna oroliga källa, der vassionerna jäsa. Man kallar dem fasta kaakterer. Deras samvete vet ej af mörker; naturligt godt förstånd och den eviga moralen underhålla der ett klart ljus, som icke fladdar för någon verldens, om ock aldrig så starka vindfläkt.. Man kallar dem prosaiska menniskor. Deras husliga lif är alltid oklanderligt; deras politiska lif, isynnerhet vid en tidpunkt då enomstörtning eger rum, som häftigt förändrar menniskors : åsigter och tankar, kan vilseledag, aldrig vanhedras. Under det man beler dem, söker man dem, emedan man är säker att ej. bedragas af dessa redbara menniskor, så fria från skrymteri. Man kan i deras närvaro aftaga den mask, vi bära i samhällslifvet och andas ut en stund. Dessa karakterer äro lika genomskådliga, som de äro solida. De kunna ejibedraga, men de bedragas lätt. Fleur-de-Lys hade, i det han höljde sitt grannlaga förtroende med sina vanliga granna ord, ingen svårighet att erhålla den loyalt sinnade gubbens förlåtelse för det djerfva deri; hans anhållan var dessutom icke så alldeles oväntad. Markis de Kergant tillbad sin dotter; men, barnsligt okunnig om hjertats hemliga känslor och passionens invecklade gåtor, hade han aldrig anat att Bellah kunde dölja ett förtärande och ömt minne under den tysta liknöidhet hon visade i sitt uppförande mot sin fosterbroder. Andra sannolikheter hade bidragit till att missleda honom. . Hans fadersömhet hade i början funnit sig rörd genom de uttryck af romantisk entusiasm som hans dotter nyttjade i de bref hon skref från London ti!l sin far, då hon talade om bretagnska chouanernes lysande chef. Han hade sedan